Vikten av kreativa uttryck

Hej!

Julen är över och jag är tillbaka i Östersund igen efter ett trevligt julfirande med släkten. Paket har delats ut, magsäckar har expanderats och vi har alla bevittnat Berra vissla på sin morfars begravning. 

Jag har äntligen fått ihop mitt nya kontor. Det är härligt att kunna skriva igen. Jag har faktiskt skrivit något av de tidigare inläggen på telefonen, men jag trivs bättre vid ett tangentbord. Jag har några “verk” som ligger och mognar i min bloggmapp på datorn. Dessa inlägg är som små konstverk för mig.

Om du läser denna blogg så är du en av några få entusiaster som hittat hit. Min blogg är inte så välbesökt, men det var inte heller mitt mål när jag startade den. Så småningom hoppas jag på att få tillräckligt med material för att publicera en bok. Vi får se hur det blir.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kreativa uttryck. 
Det är inte säkert att vi människor alltid kan sätta ord på allt vi känner. Frustrationer, irritationer, besvikelser, sorg, stress är en del av vår vardag. Vi associerar också hela tiden omedvetet tillbaka till händelser tidigare i livet vilket ibland startar processer i våra kroppar. Jag kallar detta för känslobrus. Det är inte många av oss som har råd att gå till en psykoanalytiker tre gånger i veckan och då är det lättare att sublimera och kanalisera dessa känslor, drifter och behov genom kreativa uttryck. Anledningen till att jag målar, skriver, komponerar musik och spelar piano är för att det är utmärkta sätt att bli av med känslobruset utan att nödvändigtvis behöva vara i full kontakt med det.1

En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)
En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)

Vi projicerar nämligen hela tiden vårt inre liv på vår omgivning vilket kan demonstreras med hjälp av olika “projiceringsövningar”. En klassisk projiceringsövning i grupp är att som terapeut lägga ut ett antal föremål framför gruppen och be var och en välja ett objekt. Sedan instruerar terapeuten gruppen att skriva en historia om föremålet. När gruppen skrivit klart sina berättelser instruerar han/hon gruppen att stryka över föremålets namn i berättelsen för att istället skriva in deras egna namn. Detta sista steg har terapeuten hela tiden hållit hemlig. Slutligen får var och en i gruppen läsa upp sin historia och i de allra flesta fall stämmer historierna överens med något som försiggår i gruppmedlemmarnas liv. Om det finns adekvat relationellt djup i gruppen kan man även låta de övriga medlemmarna ge feedback för att förstärka insikten om denna omedvetna process. Om det finns tvivel på huruvida det omedvetna sinnet finns eller inte så brukar dessa tvivel försvinna efter den här typen av övningar.

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg skriver i sin bok “Dynamisk Psykiatri” att han kunnat observera detta i Strindbergs skrivelser. Känner man till författarens psykosociala situation vid tiden för skrivandet av en bok kan denna avspeglas i skildringarna. Det här är något som naturvetenskapen förmodligen aldrig kommer kunna bevisa. Denna typ av fenomen är alldeles för subjektiva. Människan är subjektiv. Att försöka studera något subjektivt objektivt kan bara leda till att man kastar ut barnet med badvatten när man ska till att revidera gamla teorier. Nu är jag påväg in i ett sidospår som skulle kunna föra detta inlägg in på en helt annan riktning. Jag tror att det är dags att avsluta. 

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson
___________________________
1 Naturligtvis kan dessa kreativa uttryck också  bli dysfunktionella och istället bli en så kallad symptomneuros dvs. lösningen på en omedveten inre konflikt. Var den gränsen går sparar jag till ett annat inlägg.

Kommentera gärna: