Terapi som försvarsstrategi?

Vem vill ner i såren och gegga runt? Vi människor är förprogrammerade att vilja undvika smärta. Minsta motståndets lag är det som gäller. När vi bodde på savannen var det användbart, men frågan är hur användbart det egentligen är i dagens samhälle.


Låt oss backa bandet tillbaka till vår födsel.
Vårt första möte med yttervärlden är traumatiskt. Det är dock viktigt att förstå att hjärnan på detta stadie är högst rudimentär och kan inte skilja ut upplevelsen av sig själv från upplevelsen av omvärlden. Det vi upplever är ren smärta i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop så att det ena mycket väl skulle kunna representera det andra. Vårt försvarssystem som ska tala om för oss att något är fel slår bakut. Sedan får vi bröstet och den kroppsvarma och näringsrika mjölken rinner ner i strupen och tänder en liten glöd av värme i magen för allra första gången i våra liv. Det som tidigare var smärta är nu istället ren njutning i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop och det ena lika väl skulle kunna symbolisera det andra. Så småningom börjar barnet kunna skilja ut sig själv från bröstet och förstår att det inte tillhör henne. Bröstet blir då ett “gott objekt” som skänker barnet trygghet och frigör det från frustration.


Därför har de allra flesta av oss en impuls att söka lösningen utanför oss själva när vi blir frustrerade vilket är bra utifrån ett flockperspektiv. Vi är starkare tillsammans. En del av oss söker dock mer än andra efter lösningar utanför. Speciellt de som växt upp i dysfunktion kan hitta på rätt avancerade luftslott som utlovar total behovstillfredsställelse och frihet från frustration. Vi söker alltså fortfarande bröstet. 


Många som lider av ätstörningar förhåller sig till mat på det sättet. De kanske fantiserar om att någon kosthållning, maträtt, godis eller dryck som ska ge stor tillfredsställelse och/eller lösa alla problem, men som sällan lever upp till förväntningarna. Istället känner man besvikelse, skam och/eller självförakt efter att man haft sin "matorgie". Som vi vet kommer ätstörningarna allt som oftast med depression och ångest. Har man växt upp i en dysfunktionell familj med komplex traumatisering lider man i regel redan innan ätstörningen utvecklas av depression och/eller ångest. Ett inre känslomässigt tryck som ger upphov till melankoliska och nervösa symptom som i sin tur löses genom en självmedicinering med mat (hetsätning, bulimi) och/eller paniska kontrollbeteenden i förhållande till mat (anorexi, ortorexi). Det är som ett stort svart hål i bröstet som suger efter något som man inte alltid vet vad det är.


Det är många diagnoser som har sitt ursprung i komplex traumatisering. En del ADHD symptom kan också ha sitt ursprung i en dysfunktionell uppväxt. Jag kallar det då “hysteroid pseudo attention deficit hyperactivity disorder”. Pseudo betyder “falsk” på gammalgrekiska och hysteroid betyder att det är psykiska problem (trauman till exempel) som tar sig fysiska uttryck. “Sann ADHD” är, som bekant, en neuropsykiatrisk funktionsvariation och har sin orsaksförklaring i gener och biologi. Det är vanligt att barn med falsk ADHD blir diagnostiserade med sann ADHD. Hos dessa patienter brukar medicinering vara i stort sett verkningslös. Man brukar se en förbättring i början, men den är sällan ihållande. Samma sak brukar vara fallet vid hysteroid pseudopsykos. Dessa patienter svarar vanligtvis dåligt på medicinering med neuroleptika.


De som lider av falsk ADHD blir ofta frustrerade över att medicineringen inte fungerar som de förväntar sig. För som jag nämnde tidigare söker dessa patienter något utanför sig själva som ska lösa problemen.


Näringsterapi anser jag vara en vanlig fallgrop eftersom den (oftast) utlovar frihet från symptom på ett enkelt sätt (enkelt i förhållande till att uppleva den sanna smärtan). Ät lite vitaminer och mineraler i kombination med en koständring så blir du frisk. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt kritiserar näringsterapin i sig. Den har sin plats i den holistiska människosyn jag har och jag har många kollegor som framgångsrikt behandlar patienter med näringsterapi. Det jag säger är bara att näringsterapin, på ett nästan omedvetet plan, kan bli ett sätt att slippa titta på våra djupa känslomässiga sår.

Det kanske kan vara värt att reflektera över?
 

Kommentera gärna: