Missbruk av överföring

Ett utav de fenomen som ofta sopas under mattan idag är överföring. Vi vet ju alla att det tar tid att lära känna en människa. Det finns par som varit tillsammans flera år och fortfarande lär sig saker om varandra. Kanske är det inte förrän det uppstår en kris som vi får reda på vilka som är våra vänner och inte?

 

Men faktum är att vi människor gärna vill ha en aning om vem en person är så snabbt som möjligt. I sin mest grundläggande form handlar överföringen om att skanna av människor för att avgöra om de är vänner eller fiender. Vi skannar av och matchar nya människor mot de som redan finns i “minnesbanken” för att avgöra detta. Vi gör det i allt mer detaljerad form tills vi har fått en helhet. Detta går vanligtvis väldigt snabbt, men bilden av personen förfinas och uppdateras såklart med tiden. Hur vi kategoriserar människor beror alltså en hel del på vår uppväxt och de människor som fanns runt om oss då. Vanligtvis symboliserar en av personerna med föräldrafunktion trygghet och den andra en ledare. Den sistnämnda behöver inte vara en av föräldrarna utan kan vara en fotbollstränare, lärare, mor- och farföräldrar etc. Det kan också i mer sällsynta fall bli ett äldre syskon.

 

Många kriminella narkomaner saknar en närvarande fader. Det finns ofta tillbakahållna och ibland omedvetna känslor av sorg och längtan i förhållande till denne förlorade förälder. De hamnar ofta på behandlingshem förr eller senare och på de kliniker där man tillämpar abstinensvård dvs. icke-läkemedelsassisterad beroendevård blir de extra sårbara. Det är en speciell situation för den som har bestämt sig för att ge livet som nykter en chans. De behöver både trygghet och ledarskap under sin behandling. Ofta finns där någon beroendeterapeut som står till tjänst med ledarskapsbiten. Tryggheten blir ofta husmor, medlevare och/eller administrativ personal. Terapeuten blir oundvikligen också objekt för patientens förskjutning av längtan efter en förälder med fadersfunktion.

 

Roberta Ann Shechter, Doktor i socialt arbete skriver följande i sin essä "Recapturing the Lost Father":

 

"Faders-överföring ger en röst åt libidinösa önskningar, överjagsrädslor och otillfredsställda utvecklingsbehov som patienten associerar till sin fader. Terapeutens kön har ingen inverkan på denna förskjutning. (...) Faders-överföring kategoriseras efter dess utvecklingsfunktion: fader, objektet för oedipal längtan, ett känslomässigt tillstånd av överförings-villighet; fader, den oedipala räddaren, möjliggörare av separation; fader, den falliska identifikationens fokus…"

 

Om terapeuten som blir objekt för överföringen har kunskap om detta fenomen kan han använda den som ett kraftfullt verktyg att bearbeta mycket djupgående och tidiga neuroser hos patienten. Det vanligaste är dock att behandlaren, som ofta bär på egna obearbetade infantila neuroser, missbrukar överföringen. Det är nämligen inte ovanligt att patienten på ett omedvetet plan längtar så mycket efter en fadersgestalt att han/hon idealiserar terapeuten som då nästan blir som en gud för patienten. Detta kittlar terapeutens egna frustrerade behov av beundran och validering såväl som eventuell maktorientering. Det är tyvärr inte många som klarar av att hantera detta.

 

Jag ser det inom stora delar av den privata beroendvården vilket jag tycker är djupt beklagligt eftersom det är skadligt för patienten. Beroendeterapeuter som skapar följare istället för självständiga människor, som umgås privat med patienter, som blandar in behandling i utbildningen. Jag hoppas att detta beror på okunskap och att terapeuter gör det omedvetet.

 

Om du läser till terapeut, bli inte en sån terapeut.

 

Mvh Mattias Ottosson
Behandlingspedagog, cert. hypnoanalytiker

Kommentera gärna: