Vi är många från den äldre generationen och generationen med tegelstenstelefoner som oroas över ungdomar och unga vuxnas mobilanvändande. Nya telefoner har skärmtidsmätare inbyggda för att vi ska kunna hålla koll på oss själva.

 

Biologiska nackdelar

 

Eftersom det är ett rätt nytt fenomen oroar vi oss såklart för om det påverkar oss negativt, vilket jag tycker är en sund reaktion. Allt blir gift i för stor mängd och det gäller även skärmtid. 

  • Torra ögon. Ljuset från skärmar får dig att omedvetet blinka mindre.
  • Huvudvärk. Ljuset och innehållet du tittar på gör att ögonen hela tiden måste omfokusera. Detta gör dem trötta vilket ibland leder till huvudvärk.
  • Nack och ryggsmärtor eller "tech neck"


De allra flesta av oss tittar ner på telefonen vilket ger oss försämrad hållning och ibland ömmande rygg och nacke.

Åksjuka eller "cyber sickness"


En del av oss upplever rörelsesjuka eller digital åksjuka som det också kallas. Det tros utlösas av långvarigt "scrollande".

Sämre sömn


Många artiklar skräms med att mobilanvändande kan orsaka depression. Det är en sanning med modifikation. Ljuset från skärmar kan kan ge försämrad sömn vilket i sin tur kan leda till nedstämdhet, men det finns ingen direkt koppling mellan mobilanvändande och depression.
 

Det är ljuset som ställer till det mest för oss. För att undvika att på sikt utveckla nedstämdhet bör vi ta hand om vår sömn, men det är ju, som bekant, inte något nytt. Råd om sömnhygien dvs. att dämpa ljuset, stänga teven, varva ner etc. har funnits längre än våra smarta telefoner och dessa omfattas såklart av råden om sömnhygien de med.
 

Psykologiska fördelar
 

Nu vill jag röra mig bort från det biologiska och istället röra mig mot det psykologiska som faktiskt är mitt område. Det jag sammanfattat ovan är konsensus i de flesta vetenskapliga kretsar, men det jag nu ska skriva om är min egen hypotes.

Jag tror att dagens mobilanvändande har långt fler fördelar än vad vi tror. Livet kan ibland vara pressande, svårt och oroande så att vi vill söka olika sorters tröst och vila från vardagen. Här spelar tex. teve/film, spel, böcker, surfplatta, dator och mobiltelefon en stor roll.


Låt mig citera Psykiatern, psykoanalytikern och författaren Johan Cullberg:

"... Det som psykoanalysen kallat regressionen i jagets tjänst avser den tillfälliga och vederkvickande vila från verklighetens förutsättningar och krav som samtidigt också låter oss komma i kontakt med de inre källorna. I denna nödvändiga regression minskar vår känsla av ansvar och skuld samtidigt som vi upplever en förhöjd närvaro och existenskänsla.

Prototypen för denna upplevelse är den idealiserade fantasin om det förlorade paradiset som utgjordes av den första symbiosen med modern som den allgivande och barnet som det viktigaste objektet för hennes intressen. I princip är vi vid regressionen lika barnet när det med hjälp av sin tygtrasa eller "gose" går in i ett fantiserat övergångsområde mellan jag och icke-jag. I lekens värld kan det fritt och utan risk göra om verkligheten och anpassa den efter sig självt.

Att tillfälligt få vila från sin vardagsvärld och gå in i regression är således något som tillhör de grundläggande mänskliga behoven. Den människa som av olika skäl är utestängd från eller hämmad i denna behovsuppfyllelse kan reagera med olika psykiska sjukdomssymptom och/eller beroende." 
 

Jag tror att mobilen och sociala medier fyller en viktig funktion. Inte bara som regression i jagets tjänst utan också som en viktig del av vår fortsatta utveckling. Den snabba tillgången till information ger oss en mognare generation som är mer ansvarsfulla, reflekterande och vuxna som personer. 


Den snabba tillgången till regression i jagets tjänst gör också att risken för att utveckla en skadlig regression minskar. 



Regressionen i historien (ca 1950 till idag) 


Alla generationer har haft sin typ av regression och ofta blir dessa regressiva aktiviteter väldigt populära. Länge var det dans, musik och bio som var det mest populära, men dessa aktiviteter var ju inte tillgängliga hela tiden vilket innebar att man drack mer alkohol, rökte cigaretter och snusade för att försvaga gränsen mellan normalt medvetande och regression. De sistnämnda metoderna för regression är mer skadliga. Senare kom teven, tv-spel och freestyle. Dessa erbjöd längre och intensivare regression, men var också begränsade. Med tiden kom handhållna och batteridrivna spel som gameboy, bärbara datorer och så småningom även dagens mobiltelefoner.


Det är första gången i världshistorien som vi har ett sätt att nå regression så gott som var som helst 24 timmar om dygnet.



Möjliga konsekvenser


Det är särskilt intressant att ungdomar i Sverige idag dricker mindre alkohol än tidigare, dessutom har andelen unga som väljer att helt avstå från att dricka alkohol ökat enligt ett pressmeddelande från Stockholms univeristet.


Detta är en trend som har ökat, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Forskarna menar att det även verkar som att grupptrycket att dricka har minskat och att ungdomar mognar tidigare.


Skulle detta kunna vara kopplat till användandet av smarta telefoner? 


Sociala medier påverkar såklart också, och att det finns en ökad medvetenhet kring hälsa och träning. Dessutom umgås ungdomar mer med sina föräldrar.

Det vore förstås särdeles förmätet att anföra någon form av kategorisk kausalitet, men jag vill ändå föreslå att detta till stor del skulle kunna förklaras med hjälp av den ökade tillgången till regression i jagets tjänst. 


Enligt en av forskarna finns det också tecken på en tidigare mognad av ungdomarna jämfört med tidigare generationer. Enligt honom verkar de mer ansvarsfulla, reflekterande och vuxnare som personer.


Det är förstås många faktorer som spelar in i denna förändring, men jag skulle vilja lyfta fram regression som en av de viktigaste. Den ger oss ett "andningshål" i tillvaron som gör att vi lättare och snabbare kan hantera frustrationer. Detta gör att när vi väl kliver ut ur regressionen är vi mer närvarande och har bättre förutsättningar för att agera nyktert. Tänk kvalité framför kvantitet. 



Allt blir gift i för stor mängd


Regression en psykologisk försvarsmekanism. Det är en slags inre "kompromiss". En del av den frustration som deflekteras med hjälp av mobilen kommer därför behöva få ett utlopp så småningom. Här fyller träning/sport och kreativitet en stor roll. Vid sidan av att vara en effektiv väg till regression kräver dator-/tv-/mobilspelande ofta stor kreativitet vilket utgör en utmärkt kanal för frustration och allmänt känslobrus att förskjutas och sublimeras dvs. omvandlas och bearbetas utan att vi för den skull behöver komma i kontakt med det latenta ursprungliga innehållet.

Jag tror att mobiltelefonen är och kommer att bli en stor del av vår utveckling som art.

Som jag nämnde tidigare så blir allt gift i för stor mängd. I den destruktiva regressionen blir förnekandet av omvärlden och flykten från denna ett allt viktigare moment. Även om det innebär destruktion av den egna personen och skada för andra. Det är inte längre frågan om en, i vidaste och allvarligaste mening, en lekfull regression. Det handlar istället om en rad beteenden som har dödssökande innebörder (utan att för den skull behöva vara självmordshandlingar). Först om vi förstår att det i handlingen ligger en ofta omedveten önskan att utplåna, döda en aspekt av sig själv eller av omvärlden, kan vi förstå varför det som vi uppfattar som oförnuftigt beteende är så svårt att påverka med rationella argument. Jag vill dock påstå att de flesta av oss regredierar på ett förhållandevis sunt sätt. 



Kontaktförmåga och allmänt hyfs


Som gestaltterapeut vill jag dock skriva några rader om kontakt. Med kontakt menar jag precis vad ordet betyder dvs. att vara i kontakt med något. I det här fallet syftar jag framförallt på kroppen. Jag tycker mig se att kontakten med kroppen ökar i och med att mindfulness, yoga och liknande aktiviteter ökar i popularitet. Vi behöver dock prata mer om kontakt.

Att hitta balansen mellan regression och kontakt medvetandegör dessa processer vilket ger oss större valmöjlighet. Vi märker när vi inte är i kontakt och kan då (om vi vill) föra tillbaka uppmärksamheten och till upplevelsen här och nu.


Jag tror att om vi kan utveckla vår förmåga att vara i kontakt med upplevelsen här och nu och samtidigt ha tillgång till regressionen i jagets tjänst kommer vi ta ett nytt kliv framåt i evolutionen, alkohol, droger och annan form av destruktiv/dödssökande regression kommer bli mindre nödvändiga. (kanske aldrig försvinna helt dock) 


Allmänt hyfs och respekt kommer dock inte automatiskt. Vissa terapeuter menar att mobilerna förstör våra relationer. Jag tror inte att det är mobilens fel, men låt den ligga i fickan när du och din partner är på restaurang eller på fiket med dina vänner. Om du har ett behov av kontakt med din partner eller dina vänner vid vissa tillfällen så prata om det. Kom överens om vad som gäller och våga be någon lägga ifrån sig telefonen. Det är dina behov och således ditt ansvar. Att sitta och bli frustrerad utan att säga något är också ett val. 


Vad tror du? Kommentera gärna. 


Allt gott så länge, 

Mattias Ottosson 

 

Läs hela inlägget »

Det slog mig just att jag inte har presenterat mig ännu. Jag har funderat på det fram och tillbaka och funderat på om det fyller något syfte. Från början var tanken att bloggen skulle vara mest för mig själv, men nu när jag vet att jag har läsare har frågan på nytt väckts. Jag har bestämt mig för att avstå. Det gör jag för mina patienters skull och jag tänkte ägna detta inlägg åt att förklara hur jag menar. 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg "missbruk av överföring" så matchar vi automatiskt nya människor mot våra inre objekt ("inbyggda" versioner av människor som format vår personlighet). Vi bygger ihop nya människor ungefär som ett pussel. Vi hittar en bit (från någon av våra inre objekt) som ser ut att passa och bygger ihop en inre version av personen. Oftast stämmer bilden hyfsat bra och behöver bara finjusteras lite, vilket vi gör utifrån fakta om personens liv och umgänge.

Med en terapeut är det väldigt speciellt eftersom du ska lägga en stor del av dig i händerna på en person som du inte känner. Vi terapeuter berättar inte heller så mycket om oss själva. För att bemästra denna situation så den inte utlöser ångest blir det extra fart på det här inre matchningssystemet och det fenomenet brukar vi kalla överföring. Det är en viktig del av all psykoanalytisk terapi eftersom det är genom överföringen vi kan komma åt de allra tidigaste och djupaste neuroserna.

Om jag skulle presentera mig i någon större detalj så skulle jag alltså kunna försvaga effekten av terapin för en eventuell patient som kollar upp mig innan han/hon tar ett beslut om att gå hos mig.

Vi som arbetar psykoanalytiskt vill alltså alltid bibehålla ett visst mått av "abstinens" dvs. vi vill inte berätta allt för mycket om oss själva. Dagens psykoanalytiker kan dock släppa in lite av sin personlighet i terapin utan att det påverkar särskilt, men terapin handlar ju om patienten så vi vill gärna hålla fokus där såklart. Därför kanske vi för tillbaka uppmärksamheten till patienten själv istället för att svara på frågor om oss själva.

Det jag kan säga om mig själv är att jag heter Mattias Ottosson och är grundare av Östersunds terapicenter. En paraplyorganisation vars vision är att erbjuda rehabilitering och hälsovård utifrån en holistisk människosyn. Jag är socialpedagog i botten med vidareutbildningar inom psykologi och terapi. Jag var till en början specialiserad på beroendevård, men har med tiden gått över mer och mer till psykoanalysen. Jag är just nu medlem i och kandidat vid det internationella sällskapet för applicerad psykoanalys (ISAP). Jag är också medlem i IHG (International Hypnotists Guild) och ICBCH (International Certification Board of Clinical Hypnotherapy). 

Jag driver också en utbildning i samarbete med IHG och ISAP. 

Det var allt jag hade att säga/skriva om det. 

Mvh Mattias

Läs hela inlägget »

Ett utav de fenomen som ofta sopas under mattan idag är överföring. Vi vet ju alla att det tar tid att lära känna en människa. Det finns par som varit tillsammans flera år och fortfarande lär sig saker om varandra. Kanske är det inte förrän det uppstår en kris som vi får reda på vilka som är våra vänner och inte?

 

Men faktum är att vi människor gärna vill ha en aning om vem en person är så snabbt som möjligt. I sin mest grundläggande form handlar överföringen om att skanna av människor för att avgöra om de är vänner eller fiender. Vi skannar av och matchar nya människor mot de som redan finns i “minnesbanken” för att avgöra detta. Vi gör det i allt mer detaljerad form tills vi har fått en helhet. Detta går vanligtvis väldigt snabbt, men bilden av personen förfinas och uppdateras såklart med tiden. Hur vi kategoriserar människor beror alltså en hel del på vår uppväxt och de människor som fanns runt om oss då. Vanligtvis symboliserar en av personerna med föräldrafunktion trygghet och den andra en ledare. Den sistnämnda behöver inte vara en av föräldrarna utan kan vara en fotbollstränare, lärare, mor- och farföräldrar etc. Det kan också i mer sällsynta fall bli ett äldre syskon.

 

Många kriminella narkomaner saknar en närvarande fader. Det finns ofta tillbakahållna och ibland omedvetna känslor av sorg och längtan i förhållande till denne förlorade förälder. De hamnar ofta på behandlingshem förr eller senare och på de kliniker där man tillämpar abstinensvård dvs. icke-läkemedelsassisterad beroendevård blir de extra sårbara. Det är en speciell situation för den som har bestämt sig för att ge livet som nykter en chans. De behöver både trygghet och ledarskap under sin behandling. Ofta finns där någon beroendeterapeut som står till tjänst med ledarskapsbiten. Tryggheten blir ofta husmor, medlevare och/eller administrativ personal. Terapeuten blir oundvikligen också objekt för patientens förskjutning av längtan efter en förälder med fadersfunktion.

 

Roberta Ann Shechter, Doktor i socialt arbete skriver följande i sin essä "Recapturing the Lost Father":

 

"Faders-överföring ger en röst åt libidinösa önskningar, överjagsrädslor och otillfredsställda utvecklingsbehov som patienten associerar till sin fader. Terapeutens kön har ingen inverkan på denna förskjutning. (...) Faders-överföring kategoriseras efter dess utvecklingsfunktion: fader, objektet för oedipal längtan, ett känslomässigt tillstånd av överförings-villighet; fader, den oedipala räddaren, möjliggörare av separation; fader, den falliska identifikationens fokus…"

 

Om terapeuten som blir objekt för överföringen har kunskap om detta fenomen kan han använda den som ett kraftfullt verktyg att bearbeta mycket djupgående och tidiga neuroser hos patienten. Det vanligaste är dock att behandlaren, som ofta bär på egna obearbetade infantila neuroser, missbrukar överföringen. Det är nämligen inte ovanligt att patienten på ett omedvetet plan längtar så mycket efter en fadersgestalt att han/hon idealiserar terapeuten som då nästan blir som en gud för patienten. Detta kittlar terapeutens egna frustrerade behov av beundran och validering såväl som eventuell maktorientering. Det är tyvärr inte många som klarar av att hantera detta.

 

Jag ser det inom stora delar av den privata beroendvården vilket jag tycker är djupt beklagligt eftersom det är skadligt för patienten. Beroendeterapeuter som skapar följare istället för självständiga människor, som umgås privat med patienter, som blandar in behandling i utbildningen. Jag hoppas att detta beror på okunskap och att terapeuter gör det omedvetet.

 

Om du läser till terapeut, bli inte en sån terapeut.

 

Mvh Mattias Ottosson
Behandlingspedagog, cert. hypnoanalytiker

Läs hela inlägget »

Vem vill ner i såren och gegga runt? Vi människor är förprogrammerade att vilja undvika smärta. Minsta motståndets lag är det som gäller. När vi bodde på savannen var det användbart, men frågan är hur användbart det egentligen är i dagens samhälle.


Låt oss backa bandet tillbaka till vår födsel.
Vårt första möte med yttervärlden är traumatiskt. Det är dock viktigt att förstå att hjärnan på detta stadie är högst rudimentär och kan inte skilja ut upplevelsen av sig själv från upplevelsen av omvärlden. Det vi upplever är ren smärta i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop så att det ena mycket väl skulle kunna representera det andra. Vårt försvarssystem som ska tala om för oss att något är fel slår bakut. Sedan får vi bröstet och den kroppsvarma och näringsrika mjölken rinner ner i strupen och tänder en liten glöd av värme i magen för allra första gången i våra liv. Det som tidigare var smärta är nu istället ren njutning i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop och det ena lika väl skulle kunna symbolisera det andra. Så småningom börjar barnet kunna skilja ut sig själv från bröstet och förstår att det inte tillhör henne. Bröstet blir då ett “gott objekt” som skänker barnet trygghet och frigör det från frustration.


Därför har de allra flesta av oss en impuls att söka lösningen utanför oss själva när vi blir frustrerade vilket är bra utifrån ett flockperspektiv. Vi är starkare tillsammans. En del av oss söker dock mer än andra efter lösningar utanför. Speciellt de som växt upp i dysfunktion kan hitta på rätt avancerade luftslott som utlovar total behovstillfredsställelse och frihet från frustration. Vi söker alltså fortfarande bröstet. 


Många som lider av ätstörningar förhåller sig till mat på det sättet. De kanske fantiserar om att någon kosthållning, maträtt, godis eller dryck som ska ge stor tillfredsställelse och/eller lösa alla problem, men som sällan lever upp till förväntningarna. Istället känner man besvikelse, skam och/eller självförakt efter att man haft sin "matorgie". Som vi vet kommer ätstörningarna allt som oftast med depression och ångest. Har man växt upp i en dysfunktionell familj med komplex traumatisering lider man i regel redan innan ätstörningen utvecklas av depression och/eller ångest. Ett inre känslomässigt tryck som ger upphov till melankoliska och nervösa symptom som i sin tur löses genom en självmedicinering med mat (hetsätning, bulimi) och/eller paniska kontrollbeteenden i förhållande till mat (anorexi, ortorexi). Det är som ett stort svart hål i bröstet som suger efter något som man inte alltid vet vad det är.


Det är många diagnoser som har sitt ursprung i komplex traumatisering. En del ADHD symptom kan också ha sitt ursprung i en dysfunktionell uppväxt. Jag kallar det då “hysteroid pseudo attention deficit hyperactivity disorder”. Pseudo betyder “falsk” på gammalgrekiska och hysteroid betyder att det är psykiska problem (trauman till exempel) som tar sig fysiska uttryck. “Sann ADHD” är, som bekant, en neuropsykiatrisk funktionsvariation och har sin orsaksförklaring i gener och biologi. Det är vanligt att barn med falsk ADHD blir diagnostiserade med sann ADHD. Hos dessa patienter brukar medicinering vara i stort sett verkningslös. Man brukar se en förbättring i början, men den är sällan ihållande. Samma sak brukar vara fallet vid hysteroid pseudopsykos. Dessa patienter svarar vanligtvis dåligt på medicinering med neuroleptika.


De som lider av falsk ADHD blir ofta frustrerade över att medicineringen inte fungerar som de förväntar sig. För som jag nämnde tidigare söker dessa patienter något utanför sig själva som ska lösa problemen.


Näringsterapi anser jag vara en vanlig fallgrop eftersom den (oftast) utlovar frihet från symptom på ett enkelt sätt (enkelt i förhållande till att uppleva den sanna smärtan). Ät lite vitaminer och mineraler i kombination med en koständring så blir du frisk. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt kritiserar näringsterapin i sig. Den har sin plats i den holistiska människosyn jag har och jag har många kollegor som framgångsrikt behandlar patienter med näringsterapi. Det jag säger är bara att näringsterapin, på ett nästan omedvetet plan, kan bli ett sätt att slippa titta på våra djupa känslomässiga sår.

Det kanske kan vara värt att reflektera över?
 

Läs hela inlägget »

Hej!

Julen är över och jag är tillbaka i Östersund igen efter ett trevligt julfirande med släkten. Paket har delats ut, magsäckar har expanderats och vi har alla bevittnat Berra vissla på sin morfars begravning. 

Jag har äntligen fått ihop mitt nya kontor. Det är härligt att kunna skriva igen. Jag har faktiskt skrivit något av de tidigare inläggen på telefonen, men jag trivs bättre vid ett tangentbord. Jag har några “verk” som ligger och mognar i min bloggmapp på datorn. Dessa inlägg är som små konstverk för mig.

Om du läser denna blogg så är du en av några få entusiaster som hittat hit. Min blogg är inte så välbesökt, men det var inte heller mitt mål när jag startade den. Så småningom hoppas jag på att få tillräckligt med material för att publicera en bok. Vi får se hur det blir.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kreativa uttryck. 
Det är inte säkert att vi människor alltid kan sätta ord på allt vi känner. Frustrationer, irritationer, besvikelser, sorg, stress är en del av vår vardag. Vi associerar också hela tiden omedvetet tillbaka till händelser tidigare i livet vilket ibland startar processer i våra kroppar. Jag kallar detta för känslobrus. Det är inte många av oss som har råd att gå till en psykoanalytiker tre gånger i veckan och då är det lättare att sublimera och kanalisera dessa känslor, drifter och behov genom kreativa uttryck. Anledningen till att jag målar, skriver, komponerar musik och spelar piano är för att det är utmärkta sätt att bli av med känslobruset utan att nödvändigtvis behöva vara i full kontakt med det.1

En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)
En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)

Vi projicerar nämligen hela tiden vårt inre liv på vår omgivning vilket kan demonstreras med hjälp av olika “projiceringsövningar”. En klassisk projiceringsövning i grupp är att som terapeut lägga ut ett antal föremål framför gruppen och be var och en välja ett objekt. Sedan instruerar terapeuten gruppen att skriva en historia om föremålet. När gruppen skrivit klart sina berättelser instruerar han/hon gruppen att stryka över föremålets namn i berättelsen för att istället skriva in deras egna namn. Detta sista steg har terapeuten hela tiden hållit hemlig. Slutligen får var och en i gruppen läsa upp sin historia och i de allra flesta fall stämmer historierna överens med något som försiggår i gruppmedlemmarnas liv. Om det finns adekvat relationellt djup i gruppen kan man även låta de övriga medlemmarna ge feedback för att förstärka insikten om denna omedvetna process. Om det finns tvivel på huruvida det omedvetna sinnet finns eller inte så brukar dessa tvivel försvinna efter den här typen av övningar.

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg skriver i sin bok “Dynamisk Psykiatri” att han kunnat observera detta i Strindbergs skrivelser. Känner man till författarens psykosociala situation vid tiden för skrivandet av en bok kan denna avspeglas i skildringarna. Det här är något som naturvetenskapen förmodligen aldrig kommer kunna bevisa. Denna typ av fenomen är alldeles för subjektiva. Människan är subjektiv. Att försöka studera något subjektivt objektivt kan bara leda till att man kastar ut barnet med badvatten när man ska till att revidera gamla teorier. Nu är jag påväg in i ett sidospår som skulle kunna föra detta inlägg in på en helt annan riktning. Jag tror att det är dags att avsluta. 

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson
___________________________
1 Naturligtvis kan dessa kreativa uttryck också  bli dysfunktionella och istället bli en så kallad symptomneuros dvs. lösningen på en omedveten inre konflikt. Var den gränsen går sparar jag till ett annat inlägg.

Läs hela inlägget »

Jag har alltid varit intresserad av filosofi och under en period läste jag väldigt mycket Vedisk filosofi. Veda är hinduismens äldsta samling skrifter. Vissa av skrifterna uppskattas vara över 4000 år gamla.

Dessa texter diskuterar antik indisk filosofi och psykologi. Det var den gamle fängelsepsykologen Torbjörn Fjellström som inspirerade mig genom sin bok "Addiktologi - läran om bindningar". Ett begrepp som jag tidigt fastnade för var "antaḥkaraṇam" som på sanskrit betyder ungefär "det inre verktyget". Man skulle kunna kalla antaḥkaraṇam en antik indisk modell av psyket/sinnet.

Något i den vediska psykologin som jag alltid tyckt varit spännande är det som kallas "hjärtats knut". Detta kallas Arishadvarga eller Shadripu/Shada Ripu vilket betyder ungefär "de sex fienderna". Man skulle kunna säga att det är några "inbyggda" defekter hos människan. 

Jag skulle dock vilja börja lite avsides och skriva om något kallas Ahamkara, där "aham" betyder jaget och "kara" betyder ungefär "allt skapat". Ahamkara är tillsammans med
Manas, Chitta och Buddhi de delar som utgör antaḥkaraṇam. 

  • Manas (sinne) - kontrollerar viljan (sankalpa)
  • Buddhi (intellektet) - kontrollerar beslutsfattande
  • Chitta (minne) - styr minnet, alltså hågkomster och glömska
  • Ahamkāra (ego) - skapar ett jag

Ahamkara är vad som i spirituella/new age kretsar brukar kalla egot (ej att förväxlas med den freudianska termen). Ahamkara kallas ibland för "the false ego" och har vissa likheter med D. Winnicott's teori om det falska självet.

De allra flesta av oss har som barn en känsla av att behöva uppfylla sina föräldrars önskemål och förväntningar. Resultatet av detta kan enligt Winnicott vara upphovet till det falska självet, där "andra personers förväntningar kan få högre betydelse, och ligga över eller säga emot det ursprungliga självet".
 
Ahamkara anses dock vara ett resultat av den urgnista av gudomlighet som man anser finns inom människan. Andegnistan, som är den renaste perfektion har glömt sig själv och istället identifierat sig med kroppen och sinnet. Därför har vi en omedveten önskan att fullända kroppen och sinnet. Vilket inte går eftersom dessa två tidigare nämnda är fulla med begränsningar enligt veda. 

Vår tids kanske tydligaste bevis på att det falska självet existerar är våra profilbilder på sociala medier. Jag har ännu inte hittat en profilbild eller "selfie" som överensstämmer med hur personen ser ut i verkligheten. Då även inräknat kamerateknikens begränsningar.

Det ligger alltså i vår natur att vilja följa sociala regler och normer. Därför skapar vi denna skyddsbarriär mellan oss och omvärlden; "det falska självet". 
I Bhagavad Gita, Säger Krishna till Arjun att ahamkara måste avlägsnas - med andra ord, det bör underordnas herren. Anledningen till detta är att jaget inte är (kan inte vara) närvarande man befinner sig i ett tillstånd av ahamkara.

Vi hör detta ofta; släpp ditt ego, släpp egenviljan, släpp kontrollen, lämna över, lägg ner vapnen, släpp taget etc.

Som terapeuter och analytiker ställer vi oss förstås frågan: "är det falska självet sjukligt eller inte?". Ingen enkel fråga eftersom det finns så många olika sätt att bedöma sjuklighet. Jag brukar använda mig av några kriterier för att avgöra om ett beteende eller ett tillstånd kan anses vara sjukligt. Dessa är:

  • Negativa konsekvenser för en själv och/eller andra
  • Tvångsmässighet
  • Svårigheter att sköta ansvar och förpliktelser

När det kommer till psykopatologi (teorier om vad som är sjukt och friskt) använder jag ofta funktion som ett mått av hälsa/ohälsa och då framförallt förmågan att leva upp till sina egna (rimliga) åtaganden och förväntningar på sig själv. Jag anser att om ett beteende inte uppfyller minst två av dessa kriterier så kan man sällan prata om en sjuklighet. Vi människor må engagera oss i märkliga och ibland rent bisarra aktiviteter och beteenden, men vi får inte låta vår personliga idéer om vad som är rätt och fel påverka vår professionella bedömning och diagnostik.

Jag håller alltså inte med Krishna i att Ahamkara måste avlägsnas. Jag tror att det falska självet (när det inte når en sjuklig nivå) kan vara en vettig försvarsmekanism. Vi behöver våra masker. 

Ett exempel på det finner vi i gruppsykologin. En grupp går igenom olika faser där en av dem är en så kallad romansfas. Den välkände amerikanske psykiatrikern Scott Peck kallar denna fas för pseudogemenskap eller falsk gemenskap och jag föredrar den senare termen. När en grupp befinner sig i romansfasen visar medlemmarna upp sina bästa sidor, iakttar och korrigerar självet utefter vad man tror gruppen vill se. Gruppens medlemmar är till stor del i sitt falska själv.

Nästa stadie i en grupps utveckling är i de flesta teorier någon slags konfliktfas. När medlemmarna lärt sig tillräckligt om gruppen kan de sakta börja lyfta fram sina sanna själv. Det falska självet utgör en sköld bakom vilken vi kan retirera om det behövs och utgör således en trygghet. Jag citerar den kanadensiska psykoanalytikern Donald Caveth "we can't wear our hearts on our sleeves".

Resultatet av att medlemmarna börjar lyfta in mer av sina sanna jag blir ofta diskussioner, konflikter och intriger, men det är en del av utvecklingen. Efter ett tag går gruppen in i "sann gemenskap" där det finns meningsskiljaktigheter och ofta vitt skilda livsåskådningar, men också respekt och acceptans för olikheterna. Gruppen kan nu använda olikheterna som en resurs.

En grupp börjar ofta om grupputvecklingen emellanåt och hamnar i konfliktfas igen. Det kan vara ett resultat av att det kommit in nya medlemmar i gruppen eller så är det en följd av en ökande trygghet i gruppen och en tillit till medlemmarna. Som så mycket annat är grupputveckling som att skala en lök. Det finns flera lager och ofta vågar inte medlemmarna i en grupp lyfta fram vissa delar av sitt sanna själv första vändan. Då behöver gruppen gå ett varv till. Det är viktigt att vi som arbetar med grupper är medvetna om att detta är ett resultat av trygghet och acceptans. Det är lätt att tolka det som något negativt.

Mot bakgrund av dessa resonemang anser jag att vi behöver vårt falska själv. Don Caveth: "we can't wear our hearts on our sleeves". 
Sedan har vi förstås new age rörelsen som pratar om att avlägsna/släppa egot. Det ego man pratar om i dessa kretsar skiljer sig från Ahamkara i det att man ofta menar "egenviljan" och något som mer liknar "hjärtats knut" eller Arishadvarga, som jag nämnde tidigare. 

  • Lust och begär - kama
  • Ilska - krodha
  • Girighet - lobha
  • Högmod - mada
  • Bindning - moha
  • Avund - matsarya

Många av oss känner igen dessa från de sju dödssynderna inom kristendomen med undantag av den sjunde dödssynden; lättja.

Man kan fråga sig varför kristendomen vill förbjuda dessa ting. Värt att poängtera är att dödssynderna hänvisar till drifter som förknippas med djur. Det faktum att vi människor också "bara" är djur har inte varit så populärt under de senaste seklen. Den första som på allvar började prata om människan som ett djur var Sigmund Freud.

Inom vedisk psykologi och filosofi anser man dock att vi inte är våra kroppar. Vårt "sanna jag" kallas "Atman" och är en del av oss som är identisk med Brahman (världssjälen). Arishadvarga (hjärtats fiender) är det som binder oss till kroppen (Deha) och därmed hindrar oss från att nå moksha (frihet från återfödelse). Därför anser man inom vissa riktningar av hinduism att vi bör tillfredsställa kroppens drifter, önskningar och behov så lite som möjligt om vi vill komma närmare vårt sanna jag/själen/atman, vilket  skulle kunna förklarar varför tex. ingår i de allra flesta religioner.

Rent biologiskt och psykologiskt försvagar näringsbrist/fasta vår motståndskraft vilket innebär att våra försvarsmekanismer, däribland det falska självet, försvagas och vi har svårare att härbärgera våra "sanna" reaktioner, känslor och behov.

Så vad kan vi lära oss utav detta? Vi kan tydligt se att några av de mest grundläggande psykoanalytiska begreppen ofta har någon slags motsvarighet i religioner, skrifter, kulturer och myter. 

Freud döpte till och med vissa händelser och fenomen i den psykologiska utvecklingen efter grekiska myter. Oedipuskomplexet till exempel är döpt efter en grekisk myt. Frågan är bara vad som ger upphov till vad? 

Är de psykoanalytiska begreppens motsvarigheter i religion, kulturer och myter ett bevis på att psykoanalysen "har rätt"? Eller är psykoanalysen/psykologin en sofistikerad bortförklaring av övernaturliga ting, händelser och fenomen?

Vi bör nog inte stänga några dörrar...

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson

Läs hela inlägget »

Östersunds terapicenter!
Ja, det är så vår nya mottagning heter.
ÖTC (Östersunds terapicenter) är en paraplyorganisation vars vision är att erbjuda rehabilitering och hälsovård utifrån en holistisk människosyn.

Hos oss hittar du företagare som brinner för att sprida hälsa, som delar vår vision och som erbjuder behandlingar och kurser för både kropp och knopp!

Vi har invigning och öppet hus 1 december mellan 12.00 och 16.00. Vi bjuder på glögg och pepparkakor!

Läs hela inlägget »


"Kristendomen är bödelns metafysik"- Nietzsche

På senare tid har mitt filosofiska tänkande cirkulerat mycket kring moral och moralisering. Förbestämda spelregler, normer och ideal som vi alla ska följa i sann kantiansk anda. Bara tanken på att det skulle finnas ett fritt val i vissa situationer anses ibland omoralisk.
Jag har alltid velat gå till roten av saker och ting. Jag har aldrig nöjt mig med att bara ha kunskap om "grenarna". Därför har jag sökt efter moralens rot på senaste tiden. Jag tror att vi behöver gå till roten av den mänskliga upplevelsen.

Vi börjar vår resa hos Rene Descartes som ställde frågan "Vad, om något, kan jag veta säkert?". Han kom fram till att han inte kunde lita på sina sinnesintryck eftersom dessa ibland kan förråda oss. Optiska illusioner, hallucinationer, psykoser etc. bevisar detta tydligt. Hur är det då med mina tankar? Kan jag lita på min förmåga att resonera? Kommer jag alltid kunna räkna ut att 2+2 är lika med 4 tex? Descartes tänkte att rent teoretiskt skulle tex. en ond demon kunna påverka hans tankar så att han trodde att 2+2 är lika med 5. Det var då han kom fram till att demonen i alla fall inte skulle kunna lura honom om att han åtminstone har tankar (om man bortser från innehållet i dessa tankar). 

Det var då han myntade "cogito ergo sum" eller "Jag tänker, alltså finns jag". Jag, tillsammans med några andra filosofer har dock kritiserat Descartes för denna slutsats. Hur kan vi dra slutsatsen att vi finns utifrån att vi tänker? Nietzsche var en av de som kritiserat Descartes för just detta. Nietzsche tyckte att slutsatsen istället borde vara "det finns tankar".

Jag skulle nästan vilja gå ännu djupare än så; till själva upplevelsen. Vår resa tar oss därför vidare till filosofen Edmund Husserl som skapade fenomenologin. Själva ordet kommer från grekiskans phainomenon, "det som synes". Fenomenologi är läran om fenomen och väsen.
Inom fenomenologin tittar man på relationen mellan våra sinnesintryck och objekten för våra sinnesintryck, samt söker förklara eller beskriva ting, händelser och fenomen för oss, så som de ter sig för oss. Anledningen till att vi hos Husserl är för att man inom fenomenologisk filosofi inte påstår att man skulle ha någon kunskap om tingen i sig, eftersom all kunskap kommer från hur vi upplever dem, det vill säga "tinget för oss.".
Jag tycker därför att det enda vi kan vara säkra på är att det finns någon slags upplevelse. Problemet är att denna upplevelse existerar "bortom orden" dvs att alla försök att beskriva denna upplevelse gör den orättvisa. Bara att kalla den för en upplevelse är problematiskt.

Nu när vi kommit till roten av den mänskliga upplevelsen kan vi börja bygga idéer ovanpå denna. Det kan dock vara värt att poängtera att för varje lager idéer vi bygger ovanpå, för det oss längre och längre in i spekulationernas värld.
Vi börjar bygga genom att först besöka den nutida neurologen och psykoanalytikern Mark Solms. Han har studerat vad som brukar kallas för "the hard problem of consciousness". I sina föreläsningar brukar han nämna ett hjärnområde som kallas för den periakveduktala grå massan (PAG). Det är det området i hjärnan som har starkast korrelation med medvetandet. Skadas PAG så blir resultatet koma och det är inte särskilt mycket av PAG som behöver skadas för att vi ska förlora medvetandet i alla delar av hjärnan.

Han berättar också att om baksidan av PAG stimuleras blir resultatet ren smärta. Stimulerar man framsidan blir resultatet en orgasmisk njutning. Både jag och Solms tycker att det är intressant att det område i hjärnan som har störst korrelation med medvetande också står för lust och olust. Enligt den österrikiska neurologen Sigmund Freud är det denna lust/olust som motiverar nästan alla våra beteenden. Han kallar lustsensationen för libido.

Låt oss sammanfatta: hittills har vi kommit fram till att det finns någon slags upplevelse och i denna upplever vi något vi har klassificerat som lust och olust. Det verkar också vara så att vi gillar lust bättre än olust. Därför vill vi göra saker som ger oss lust och undvika det som ger oss olust.

Jag tror att det blir utmärkt att nämna Epicurus och hedonismen. Epicurus var en grekisk filosof som levde ungefär 341–270 f.kr. Han var hedonist, vilket medför att han hävdade att det som är lustfyllt är moraliskt bra, medan det som är smärtsamt är moraliskt fel. Han missuppfattas ofta som någon som rättfärdigar en frenetisk jakt efter lust, men det är inte riktigt så han menar. Epicurus beskriver något han kallar för ataraxia vilket betyder “obekymrad” på grekiska. Epicurus menar också att moralen kommer automatiskt genom detta sökande efter ataraxia. Det är svårt att vara bekymmersfri om man bryter mot lagar och regler. Vi låter honom beskriva det själv:
“Det är omöjligt att leva ett behagligt liv utan att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt, och det är omöjligt att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt utan att leva ett liv fullt av välbehag. När något av dessa kriterier inte uppfylls, när, till exempel, människan inte klarar av att leva klokt, är det omöjligt för henne att leva ett liv fullt av välbehag, även om hon lever sitt liv hedervärt och rättfärdigt”. - Epikuros

Slutligen beger vi oss till Jean Paul Sartre som är en av existentialismens förgrundsgestalter. Han sätter valet i centrum och påstår att vi är dömda till frihet, att vi inte bara är fria att göra val, vi är tvungna att göra val. Sartre höll med Nietzsche om att “gud är död” och hävdade att det inte finns något facit för rätt eller fel, gott och ont. Han menar att vi inte föds av någon speciell anledning och att det inte finns någon förutbestämd “mänsklig natur”. 

“Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör med det livet gjort med oss” 
- Jean Paul Sartre 

Vi människor är alltså fria, men det finns en vanlig missuppfattning om att existentialismen skulle hävda att vi alltid har ett val. Friheten uppstår i mötet med de givna förutsättningarna. Man kan inte förvänta sig att en person ska göra val som denne inte är medveten om.

Dags för en sammanfattning igen: Vi har någon slags upplevelse. I denna upplever vi något vi kallar lust och olust. Vi verkar vilja ha så mycket lust som möjligt och så lite olust som möjligt. Därför gör vi val där vi balanserar lust mot olust. Detta är vår grundmoral.

Allt vi har byggt ovanför detta skulle kunna anses vara en ren utsmyckning, ungefär som en avancerad parningsrit. Som ett tjäderspel. Jag anser att anledningen till att vi har empati är för att vi kan känna igen hos andra vad som skulle ge oss olust. Vi projicerar sedan oss själva på motparten. Den vi tröstar är på ett omedvetet plan oss själva. Alla moralfilosofier som är mer kognitiva blir ofta bara en önsketanke eftersom det som i grunden styr oss är lust och olust.

Därmed inte sagt att det är lönlöst att ha en etisk kod. Det tycker jag absolut att man kan ha. Jag har en personligen, men jag anser att man med fördel kan pröva tanken att anledningen till att vi följer vår etiska kod kanske har mindre med integritet och pliktkänsla att göra och mer med undvikandet av sociala och rättsliga trångmål.

Slutdiskussion
Med denna text vill jag peka på vikten av att erkänna för oss själva att vi är djur och att den nyare delen av vår hjärna (neocortex) är tämligen rudimentär och har relativt litet veto när det kommer till det manifesta. Istället påverkas neocortex av de äldre delarna av hjärnan likt hur en bojs rörelsemöjlighet begränsas av ankaret på botten. Vårt mänskliga medvetande är bojen och de lägre delarna av hjärnan (bland annat lust och olust) utgör ankaret för hur vårt brus av tankar rör sig. Tittar man nära ser man det inte och det kan tyckas som att vi tänker självständiga tankar, men tittar man sammantaget på alla beteenden, reaktioner, intressen, tankegångar, förhållningssätt mm. så kan man se att denna rörelse påverkas av djupa känslomässiga processer som grundlagts tidigt i livet.

Läs hela inlägget »
Den 1 december flyttar vi in i nya lokaler tillsammans med 4 andra terapeuter.

Det kommer att finnas: 
  • Kostrådgivning
  • Yoga
  • Qi gong
  • Acceptance commitment therapy
  • Mindfulnessinstruktörer
  • Parterapi
  • Repulse (behandling för impulskontroll)
  • Sockerberoendeterapeut
  • Massageterapi
  • Gestaltterapi
  • Hypnosterapi
  • Samtalsterapi
  • Gratis stödgrupp en gång i veckan
  • Trum-meditation
  • Motiverande samtal
  • Kognitiv beteendeterapi
  • Traditionell kinesisk medicin
  • Missbruksbehandling (12-steg)
  • Medberoendebehandling (12-steg)
Och mycket mer...
Läs hela inlägget »

Det fanns en tid i mitt liv när jag inte visste mycket alls om psykoterapi. Jag visste förståss att man kunde gå i terapi dvs. gå och prata med någon och jag förstod att man kanske kunde bli hjälpt av det. Den här personen som man gick och pratade med kanske kunde tala om för en hur man skulle göra för att hantera sitt liv eller nått?

Jag förstod nog inte riktigt vad det skulle vara bra för om jag ska vara ärlig. Idag arbetar jag själv med psykoterapi och driver en mottagning här i Östersund. Om jag kunde prata med mitt 18-åriga jag och fick chansen att förklara vad psykoterapi var för något, hur skulle det då låta?

Jag tror jag skulle säga nått sånt här:
Om vi börjar med ordet psykoterapi. Terapi betyder helt enkelt behandling och det som kommer före terapi brukar beskriva metod eller inom vilket område terapin sker. Det finns flera exempel: massageterapi, samtalsterapi, fysioterapi och psykoterapi, för att nämna några. "Psyko" i ordet psykoterapi sytar till "psyket" eller "det psykologiska". "Psykologisk behandling" helt enkelt!

Man kan behandla många olika psykiska tillstånd med psykoterapi tex. depression, ångest, fobier, rädslor, relationsproblem, sorg, PTSD och mycket mer. Man kan också gå i terapi av helt andra anledningar. Ett par kan till exempel gå i parterapi för att man vill jobba på något som redan är bra och lära sig hur man bevarar det. Man kanske vill prata med någon helt enkelt för att man vill ha någon utanför familjen som man verkligen kan berätta allt för. Man kanske vill lära sig mer om vad som format en till den man är idag.

I Sverige har det här med att gå och prata med någon länge setts som något ovanligt, men om vi tittar i USA så har nästan alla någon "shrink" som dom går till. Inte för att de nödvändigtvis har problem. Vissa går i förebyggande syfte.

Det är kul att se att denna attityd börjar ta mer och mer fäste här i Sverige. Man ska inte behöva skämmas över att man går och pratar med någon.

Läs hela inlägget »