2019

Hej!

Julen är över och jag är tillbaka i Östersund igen efter ett trevligt julfirande med släkten. Paket har delats ut, magsäckar har expanderats och vi har alla bevittnat Berra vissla på sin morfars begravning. 

Jag har äntligen fått ihop mitt nya kontor. Det är härligt att kunna skriva igen. Jag har faktiskt skrivit något av de tidigare inläggen på telefonen, men jag trivs bättre vid ett tangentbord. Jag har några “verk” som ligger och mognar i min bloggmapp på datorn. Dessa inlägg är som små konstverk för mig.

Om du läser denna blogg så är du en av några få entusiaster som hittat hit. Min blogg är inte så välbesökt, men det var inte heller mitt mål när jag startade den. Så småningom hoppas jag på att få tillräckligt med material för att publicera en bok. Vi får se hur det blir.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kreativa uttryck. 
Det är inte säkert att vi människor alltid kan sätta ord på allt vi känner. Frustrationer, irritationer, besvikelser, sorg, stress är en del av vår vardag. Vi associerar också hela tiden omedvetet tillbaka till händelser tidigare i livet vilket ibland startar processer i våra kroppar. Jag kallar detta för känslobrus. Det är inte många av oss som har råd att gå till en psykoanalytiker tre gånger i veckan och då är det lättare att sublimera och kanalisera dessa känslor, drifter och behov genom kreativa uttryck. Anledningen till att jag målar, skriver, komponerar musik och spelar piano är för att det är utmärkta sätt att bli av med känslobruset utan att nödvändigtvis behöva vara i full kontakt med det.1

En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)
En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)

Vi projicerar nämligen hela tiden vårt inre liv på vår omgivning vilket kan demonstreras med hjälp av olika “projiceringsövningar”. En klassisk projiceringsövning i grupp är att som terapeut lägga ut ett antal föremål framför gruppen och be var och en välja ett objekt. Sedan instruerar terapeuten gruppen att skriva en historia om föremålet. När gruppen skrivit klart sina berättelser instruerar han/hon gruppen att stryka över föremålets namn i berättelsen för att istället skriva in deras egna namn. Detta sista steg har terapeuten hela tiden hållit hemlig. Slutligen får var och en i gruppen läsa upp sin historia och i de allra flesta fall stämmer historierna överens med något som försiggår i gruppmedlemmarnas liv. Om det finns adekvat relationellt djup i gruppen kan man även låta de övriga medlemmarna ge feedback för att förstärka insikten om denna omedvetna process. Om det finns tvivel på huruvida det omedvetna sinnet finns eller inte så brukar dessa tvivel försvinna efter den här typen av övningar.

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg skriver i sin bok “Dynamisk Psykiatri” att han kunnat observera detta i Strindbergs skrivelser. Känner man till författarens psykosociala situation vid tiden för skrivandet av en bok kan denna avspeglas i skildringarna. Det här är något som naturvetenskapen förmodligen aldrig kommer kunna bevisa. Denna typ av fenomen är alldeles för subjektiva. Människan är subjektiv. Att försöka studera något subjektivt objektivt kan bara leda till att man kastar ut barnet med badvatten när man ska till att revidera gamla teorier. Nu är jag påväg in i ett sidospår som skulle kunna föra detta inlägg in på en helt annan riktning. Jag tror att det är dags att avsluta. 

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson
___________________________
1 Naturligtvis kan dessa kreativa uttryck också  bli dysfunktionella och istället bli en så kallad symptomneuros dvs. lösningen på en omedveten inre konflikt. Var den gränsen går sparar jag till ett annat inlägg.

Läs hela inlägget »

Jag har alltid varit intresserad av filosofi och under en period läste jag väldigt mycket Vedisk filosofi. Veda är hinduismens äldsta samling skrifter. Vissa av skrifterna uppskattas vara över 4000 år gamla.

Dessa texter diskuterar antik indisk filosofi och psykologi. Det var den gamle fängelsepsykologen Torbjörn Fjellström som inspirerade mig genom sin bok "Addiktologi - läran om bindningar". Ett begrepp som jag tidigt fastnade för var "antaḥkaraṇam" som på sanskrit betyder ungefär "det inre verktyget". Man skulle kunna kalla antaḥkaraṇam en antik indisk modell av psyket/sinnet.

Något i den vediska psykologin som jag alltid tyckt varit spännande är det som kallas "hjärtats knut". Detta kallas Arishadvarga eller Shadripu/Shada Ripu vilket betyder ungefär "de sex fienderna". Man skulle kunna säga att det är några "inbyggda" defekter hos människan. 

Jag skulle dock vilja börja lite avsides och skriva om något kallas Ahamkara, där "aham" betyder jaget och "kara" betyder ungefär "allt skapat". Ahamkara är tillsammans med
Manas, Chitta och Buddhi de delar som utgör antaḥkaraṇam. 

  • Manas (sinne) - kontrollerar viljan (sankalpa)
  • Buddhi (intellektet) - kontrollerar beslutsfattande
  • Chitta (minne) - styr minnet, alltså hågkomster och glömska
  • Ahamkāra (ego) - skapar ett jag

Ahamkara är vad som i spirituella/new age kretsar brukar kalla egot (ej att förväxlas med den freudianska termen). Ahamkara kallas ibland för "the false ego" och har vissa likheter med D. Winnicott's teori om det falska självet.

De allra flesta av oss har som barn en känsla av att behöva uppfylla sina föräldrars önskemål och förväntningar. Resultatet av detta kan enligt Winnicott vara upphovet till det falska självet, där "andra personers förväntningar kan få högre betydelse, och ligga över eller säga emot det ursprungliga självet".
 
Ahamkara anses dock vara ett resultat av den urgnista av gudomlighet som man anser finns inom människan. Andegnistan, som är den renaste perfektion har glömt sig själv och istället identifierat sig med kroppen och sinnet. Därför har vi en omedveten önskan att fullända kroppen och sinnet. Vilket inte går eftersom dessa två tidigare nämnda är fulla med begränsningar enligt veda. 

Vår tids kanske tydligaste bevis på att det falska självet existerar är våra profilbilder på sociala medier. Jag har ännu inte hittat en profilbild eller "selfie" som överensstämmer med hur personen ser ut i verkligheten. Då även inräknat kamerateknikens begränsningar.

Det ligger alltså i vår natur att vilja följa sociala regler och normer. Därför skapar vi denna skyddsbarriär mellan oss och omvärlden; "det falska självet". 
I Bhagavad Gita, Säger Krishna till Arjun att ahamkara måste avlägsnas - med andra ord, det bör underordnas herren. Anledningen till detta är att jaget inte är (kan inte vara) närvarande man befinner sig i ett tillstånd av ahamkara.

Vi hör detta ofta; släpp ditt ego, släpp egenviljan, släpp kontrollen, lämna över, lägg ner vapnen, släpp taget etc.

Som terapeuter och analytiker ställer vi oss förstås frågan: "är det falska självet sjukligt eller inte?". Ingen enkel fråga eftersom det finns så många olika sätt att bedöma sjuklighet. Jag brukar använda mig av några kriterier för att avgöra om ett beteende eller ett tillstånd kan anses vara sjukligt. Dessa är:

  • Negativa konsekvenser för en själv och/eller andra
  • Tvångsmässighet
  • Svårigheter att sköta ansvar och förpliktelser

När det kommer till psykopatologi (teorier om vad som är sjukt och friskt) använder jag ofta funktion som ett mått av hälsa/ohälsa och då framförallt förmågan att leva upp till sina egna (rimliga) åtaganden och förväntningar på sig själv. Jag anser att om ett beteende inte uppfyller minst två av dessa kriterier så kan man sällan prata om en sjuklighet. Vi människor må engagera oss i märkliga och ibland rent bisarra aktiviteter och beteenden, men vi får inte låta vår personliga idéer om vad som är rätt och fel påverka vår professionella bedömning och diagnostik.

Jag håller alltså inte med Krishna i att Ahamkara måste avlägsnas. Jag tror att det falska självet (när det inte når en sjuklig nivå) kan vara en vettig försvarsmekanism. Vi behöver våra masker. 

Ett exempel på det finner vi i gruppsykologin. En grupp går igenom olika faser där en av dem är en så kallad romansfas. Den välkände amerikanske psykiatrikern Scott Peck kallar denna fas för pseudogemenskap eller falsk gemenskap och jag föredrar den senare termen. När en grupp befinner sig i romansfasen visar medlemmarna upp sina bästa sidor, iakttar och korrigerar självet utefter vad man tror gruppen vill se. Gruppens medlemmar är till stor del i sitt falska själv.

Nästa stadie i en grupps utveckling är i de flesta teorier någon slags konfliktfas. När medlemmarna lärt sig tillräckligt om gruppen kan de sakta börja lyfta fram sina sanna själv. Det falska självet utgör en sköld bakom vilken vi kan retirera om det behövs och utgör således en trygghet. Jag citerar den kanadensiska psykoanalytikern Donald Caveth "we can't wear our hearts on our sleeves".

Resultatet av att medlemmarna börjar lyfta in mer av sina sanna jag blir ofta diskussioner, konflikter och intriger, men det är en del av utvecklingen. Efter ett tag går gruppen in i "sann gemenskap" där det finns meningsskiljaktigheter och ofta vitt skilda livsåskådningar, men också respekt och acceptans för olikheterna. Gruppen kan nu använda olikheterna som en resurs.

En grupp börjar ofta om grupputvecklingen emellanåt och hamnar i konfliktfas igen. Det kan vara ett resultat av att det kommit in nya medlemmar i gruppen eller så är det en följd av en ökande trygghet i gruppen och en tillit till medlemmarna. Som så mycket annat är grupputveckling som att skala en lök. Det finns flera lager och ofta vågar inte medlemmarna i en grupp lyfta fram vissa delar av sitt sanna själv första vändan. Då behöver gruppen gå ett varv till. Det är viktigt att vi som arbetar med grupper är medvetna om att detta är ett resultat av trygghet och acceptans. Det är lätt att tolka det som något negativt.

Mot bakgrund av dessa resonemang anser jag att vi behöver vårt falska själv. Don Caveth: "we can't wear our hearts on our sleeves". 
Sedan har vi förstås new age rörelsen som pratar om att avlägsna/släppa egot. Det ego man pratar om i dessa kretsar skiljer sig från Ahamkara i det att man ofta menar "egenviljan" och något som mer liknar "hjärtats knut" eller Arishadvarga, som jag nämnde tidigare. 

  • Lust och begär - kama
  • Ilska - krodha
  • Girighet - lobha
  • Högmod - mada
  • Bindning - moha
  • Avund - matsarya

Många av oss känner igen dessa från de sju dödssynderna inom kristendomen med undantag av den sjunde dödssynden; lättja.

Man kan fråga sig varför kristendomen vill förbjuda dessa ting. Värt att poängtera är att dödssynderna hänvisar till drifter som förknippas med djur. Det faktum att vi människor också "bara" är djur har inte varit så populärt under de senaste seklen. Den första som på allvar började prata om människan som ett djur var Sigmund Freud.

Inom vedisk psykologi och filosofi anser man dock att vi inte är våra kroppar. Vårt "sanna jag" kallas "Atman" och är en del av oss som är identisk med Brahman (världssjälen). Arishadvarga (hjärtats fiender) är det som binder oss till kroppen (Deha) och därmed hindrar oss från att nå moksha (frihet från återfödelse). Därför anser man inom vissa riktningar av hinduism att vi bör tillfredsställa kroppens drifter, önskningar och behov så lite som möjligt om vi vill komma närmare vårt sanna jag/själen/atman, vilket  skulle kunna förklarar varför tex. ingår i de allra flesta religioner.

Rent biologiskt och psykologiskt försvagar näringsbrist/fasta vår motståndskraft vilket innebär att våra försvarsmekanismer, däribland det falska självet, försvagas och vi har svårare att härbärgera våra "sanna" reaktioner, känslor och behov.

Så vad kan vi lära oss utav detta? Vi kan tydligt se att några av de mest grundläggande psykoanalytiska begreppen ofta har någon slags motsvarighet i religioner, skrifter, kulturer och myter. 

Freud döpte till och med vissa händelser och fenomen i den psykologiska utvecklingen efter grekiska myter. Oedipuskomplexet till exempel är döpt efter en grekisk myt. Frågan är bara vad som ger upphov till vad? 

Är de psykoanalytiska begreppens motsvarigheter i religion, kulturer och myter ett bevis på att psykoanalysen "har rätt"? Eller är psykoanalysen/psykologin en sofistikerad bortförklaring av övernaturliga ting, händelser och fenomen?

Vi bör nog inte stänga några dörrar...

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson

Läs hela inlägget »

Östersunds terapicenter!
Ja, det är så vår nya mottagning heter.
ÖTC (Östersunds terapicenter) är en paraplyorganisation vars vision är att erbjuda rehabilitering och hälsovård utifrån en holistisk människosyn.

Hos oss hittar du företagare som brinner för att sprida hälsa, som delar vår vision och som erbjuder behandlingar och kurser för både kropp och knopp!

Vi har invigning och öppet hus 1 december mellan 12.00 och 16.00. Vi bjuder på glögg och pepparkakor!

Läs hela inlägget »


"Kristendomen är bödelns metafysik"- Nietzsche

På senare tid har mitt filosofiska tänkande cirkulerat mycket kring moral och moralisering. Förbestämda spelregler, normer och ideal som vi alla ska följa i sann kantiansk anda. Bara tanken på att det skulle finnas ett fritt val i vissa situationer anses ibland omoralisk.
Jag har alltid velat gå till roten av saker och ting. Jag har aldrig nöjt mig med att bara ha kunskap om "grenarna". Därför har jag sökt efter moralens rot på senaste tiden. Jag tror att vi behöver gå till roten av den mänskliga upplevelsen.

Vi börjar vår resa hos Rene Descartes som ställde frågan "Vad, om något, kan jag veta säkert?". Han kom fram till att han inte kunde lita på sina sinnesintryck eftersom dessa ibland kan förråda oss. Optiska illusioner, hallucinationer, psykoser etc. bevisar detta tydligt. Hur är det då med mina tankar? Kan jag lita på min förmåga att resonera? Kommer jag alltid kunna räkna ut att 2+2 är lika med 4 tex? Descartes tänkte att rent teoretiskt skulle tex. en ond demon kunna påverka hans tankar så att han trodde att 2+2 är lika med 5. Det var då han kom fram till att demonen i alla fall inte skulle kunna lura honom om att han åtminstone har tankar (om man bortser från innehållet i dessa tankar). 

Det var då han myntade "cogito ergo sum" eller "Jag tänker, alltså finns jag". Jag, tillsammans med några andra filosofer har dock kritiserat Descartes för denna slutsats. Hur kan vi dra slutsatsen att vi finns utifrån att vi tänker? Nietzsche var en av de som kritiserat Descartes för just detta. Nietzsche tyckte att slutsatsen istället borde vara "det finns tankar".

Jag skulle nästan vilja gå ännu djupare än så; till själva upplevelsen. Vår resa tar oss därför vidare till filosofen Edmund Husserl som skapade fenomenologin. Själva ordet kommer från grekiskans phainomenon, "det som synes". Fenomenologi är läran om fenomen och väsen.
Inom fenomenologin tittar man på relationen mellan våra sinnesintryck och objekten för våra sinnesintryck, samt söker förklara eller beskriva ting, händelser och fenomen för oss, så som de ter sig för oss. Anledningen till att vi hos Husserl är för att man inom fenomenologisk filosofi inte påstår att man skulle ha någon kunskap om tingen i sig, eftersom all kunskap kommer från hur vi upplever dem, det vill säga "tinget för oss.".
Jag tycker därför att det enda vi kan vara säkra på är att det finns någon slags upplevelse. Problemet är att denna upplevelse existerar "bortom orden" dvs att alla försök att beskriva denna upplevelse gör den orättvisa. Bara att kalla den för en upplevelse är problematiskt.

Nu när vi kommit till roten av den mänskliga upplevelsen kan vi börja bygga idéer ovanpå denna. Det kan dock vara värt att poängtera att för varje lager idéer vi bygger ovanpå, för det oss längre och längre in i spekulationernas värld.
Vi börjar bygga genom att först besöka den nutida neurologen och psykoanalytikern Mark Solms. Han har studerat vad som brukar kallas för "the hard problem of consciousness". I sina föreläsningar brukar han nämna ett hjärnområde som kallas för den periakveduktala grå massan (PAG). Det är det området i hjärnan som har starkast korrelation med medvetandet. Skadas PAG så blir resultatet koma och det är inte särskilt mycket av PAG som behöver skadas för att vi ska förlora medvetandet i alla delar av hjärnan.

Han berättar också att om baksidan av PAG stimuleras blir resultatet ren smärta. Stimulerar man framsidan blir resultatet en orgasmisk njutning. Både jag och Solms tycker att det är intressant att det område i hjärnan som har störst korrelation med medvetande också står för lust och olust. Enligt den österrikiska neurologen Sigmund Freud är det denna lust/olust som motiverar nästan alla våra beteenden. Han kallar lustsensationen för libido.

Låt oss sammanfatta: hittills har vi kommit fram till att det finns någon slags upplevelse och i denna upplever vi något vi har klassificerat som lust och olust. Det verkar också vara så att vi gillar lust bättre än olust. Därför vill vi göra saker som ger oss lust och undvika det som ger oss olust.

Jag tror att det blir utmärkt att nämna Epicurus och hedonismen. Epicurus var en grekisk filosof som levde ungefär 341–270 f.kr. Han var hedonist, vilket medför att han hävdade att det som är lustfyllt är moraliskt bra, medan det som är smärtsamt är moraliskt fel. Han missuppfattas ofta som någon som rättfärdigar en frenetisk jakt efter lust, men det är inte riktigt så han menar. Epicurus beskriver något han kallar för ataraxia vilket betyder “obekymrad” på grekiska. Epicurus menar också att moralen kommer automatiskt genom detta sökande efter ataraxia. Det är svårt att vara bekymmersfri om man bryter mot lagar och regler. Vi låter honom beskriva det själv:
“Det är omöjligt att leva ett behagligt liv utan att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt, och det är omöjligt att leva klokt, hedervärt och rättfärdigt utan att leva ett liv fullt av välbehag. När något av dessa kriterier inte uppfylls, när, till exempel, människan inte klarar av att leva klokt, är det omöjligt för henne att leva ett liv fullt av välbehag, även om hon lever sitt liv hedervärt och rättfärdigt”. - Epikuros

Slutligen beger vi oss till Jean Paul Sartre som är en av existentialismens förgrundsgestalter. Han sätter valet i centrum och påstår att vi är dömda till frihet, att vi inte bara är fria att göra val, vi är tvungna att göra val. Sartre höll med Nietzsche om att “gud är död” och hävdade att det inte finns något facit för rätt eller fel, gott och ont. Han menar att vi inte föds av någon speciell anledning och att det inte finns någon förutbestämd “mänsklig natur”. 

“Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör med det livet gjort med oss” 
- Jean Paul Sartre 

Vi människor är alltså fria, men det finns en vanlig missuppfattning om att existentialismen skulle hävda att vi alltid har ett val. Friheten uppstår i mötet med de givna förutsättningarna. Man kan inte förvänta sig att en person ska göra val som denne inte är medveten om.

Dags för en sammanfattning igen: Vi har någon slags upplevelse. I denna upplever vi något vi kallar lust och olust. Vi verkar vilja ha så mycket lust som möjligt och så lite olust som möjligt. Därför gör vi val där vi balanserar lust mot olust. Detta är vår grundmoral.

Allt vi har byggt ovanför detta skulle kunna anses vara en ren utsmyckning, ungefär som en avancerad parningsrit. Som ett tjäderspel. Jag anser att anledningen till att vi har empati är för att vi kan känna igen hos andra vad som skulle ge oss olust. Vi projicerar sedan oss själva på motparten. Den vi tröstar är på ett omedvetet plan oss själva. Alla moralfilosofier som är mer kognitiva blir ofta bara en önsketanke eftersom det som i grunden styr oss är lust och olust.

Därmed inte sagt att det är lönlöst att ha en etisk kod. Det tycker jag absolut att man kan ha. Jag har en personligen, men jag anser att man med fördel kan pröva tanken att anledningen till att vi följer vår etiska kod kanske har mindre med integritet och pliktkänsla att göra och mer med undvikandet av sociala och rättsliga trångmål.

Slutdiskussion
Med denna text vill jag peka på vikten av att erkänna för oss själva att vi är djur och att den nyare delen av vår hjärna (neocortex) är tämligen rudimentär och har relativt litet veto när det kommer till det manifesta. Istället påverkas neocortex av de äldre delarna av hjärnan likt hur en bojs rörelsemöjlighet begränsas av ankaret på botten. Vårt mänskliga medvetande är bojen och de lägre delarna av hjärnan (bland annat lust och olust) utgör ankaret för hur vårt brus av tankar rör sig. Tittar man nära ser man det inte och det kan tyckas som att vi tänker självständiga tankar, men tittar man sammantaget på alla beteenden, reaktioner, intressen, tankegångar, förhållningssätt mm. så kan man se att denna rörelse påverkas av djupa känslomässiga processer som grundlagts tidigt i livet.

Läs hela inlägget »
Den 1 december flyttar vi in i nya lokaler tillsammans med 4 andra terapeuter.

Det kommer att finnas: 
  • Kostrådgivning
  • Yoga
  • Qi gong
  • Acceptance commitment therapy
  • Mindfulnessinstruktörer
  • Parterapi
  • Repulse (behandling för impulskontroll)
  • Sockerberoendeterapeut
  • Massageterapi
  • Gestaltterapi
  • Hypnosterapi
  • Samtalsterapi
  • Gratis stödgrupp en gång i veckan
  • Trum-meditation
  • Motiverande samtal
  • Kognitiv beteendeterapi
  • Traditionell kinesisk medicin
  • Missbruksbehandling (12-steg)
  • Medberoendebehandling (12-steg)
Och mycket mer...
Läs hela inlägget »

Det fanns en tid i mitt liv när jag inte visste mycket alls om psykoterapi. Jag visste förståss att man kunde gå i terapi dvs. gå och prata med någon och jag förstod att man kanske kunde bli hjälpt av det. Den här personen som man gick och pratade med kanske kunde tala om för en hur man skulle göra för att hantera sitt liv eller nått?

Jag förstod nog inte riktigt vad det skulle vara bra för om jag ska vara ärlig. Idag arbetar jag själv med psykoterapi och driver en mottagning här i Östersund. Om jag kunde prata med mitt 18-åriga jag och fick chansen att förklara vad psykoterapi var för något, hur skulle det då låta?

Jag tror jag skulle säga nått sånt här:
Om vi börjar med ordet psykoterapi. Terapi betyder helt enkelt behandling och det som kommer före terapi brukar beskriva metod eller inom vilket område terapin sker. Det finns flera exempel: massageterapi, samtalsterapi, fysioterapi och psykoterapi, för att nämna några. "Psyko" i ordet psykoterapi sytar till "psyket" eller "det psykologiska". "Psykologisk behandling" helt enkelt!

Man kan behandla många olika psykiska tillstånd med psykoterapi tex. depression, ångest, fobier, rädslor, relationsproblem, sorg, PTSD och mycket mer. Man kan också gå i terapi av helt andra anledningar. Ett par kan till exempel gå i parterapi för att man vill jobba på något som redan är bra och lära sig hur man bevarar det. Man kanske vill prata med någon helt enkelt för att man vill ha någon utanför familjen som man verkligen kan berätta allt för. Man kanske vill lära sig mer om vad som format en till den man är idag.

I Sverige har det här med att gå och prata med någon länge setts som något ovanligt, men om vi tittar i USA så har nästan alla någon "shrink" som dom går till. Inte för att de nödvändigtvis har problem. Vissa går i förebyggande syfte.

Det är kul att se att denna attityd börjar ta mer och mer fäste här i Sverige. Man ska inte behöva skämmas över att man går och pratar med någon.

Läs hela inlägget »

Välkommen!

Mitt namn är Mattias Ottosson Sandin och det är jag som är grundaren av Gestalthälsa Hypnotherapy.

Jag har under min utbildning samt under mitt senare kliniska arbete skapat mig några hypoteser som rör människans natur. Jag beslöt mig för att det är dags att publicera mina tankar någonstans. Dels som en typ av "varumärkesregistrering", men också för att jag helt enkelt känner för att dela med mig av mina tankar till omvärlden. Det finns också en mindre skara människor som uttryckt gillande.

Till dig som läser detta inlägg vill jag bara uttrycka min djupaste tacksamhet över att du intresserar dig för mitt arbete. Det jag skriver i denna blogg är långt ifrån övertygelser huggna i sten. De är snarare små funderingar och bör därför ges en legitimitet som motsvarar detta.

 

Läs hela inlägget »