2019 > 12

Hej!

Julen är över och jag är tillbaka i Östersund igen efter ett trevligt julfirande med släkten. Paket har delats ut, magsäckar har expanderats och vi har alla bevittnat Berra vissla på sin morfars begravning. 

Jag har äntligen fått ihop mitt nya kontor. Det är härligt att kunna skriva igen. Jag har faktiskt skrivit något av de tidigare inläggen på telefonen, men jag trivs bättre vid ett tangentbord. Jag har några “verk” som ligger och mognar i min bloggmapp på datorn. Dessa inlägg är som små konstverk för mig.

Om du läser denna blogg så är du en av några få entusiaster som hittat hit. Min blogg är inte så välbesökt, men det var inte heller mitt mål när jag startade den. Så småningom hoppas jag på att få tillräckligt med material för att publicera en bok. Vi får se hur det blir.

På senaste tiden har jag funderat en hel del på det här med kreativa uttryck. 
Det är inte säkert att vi människor alltid kan sätta ord på allt vi känner. Frustrationer, irritationer, besvikelser, sorg, stress är en del av vår vardag. Vi associerar också hela tiden omedvetet tillbaka till händelser tidigare i livet vilket ibland startar processer i våra kroppar. Jag kallar detta för känslobrus. Det är inte många av oss som har råd att gå till en psykoanalytiker tre gånger i veckan och då är det lättare att sublimera och kanalisera dessa känslor, drifter och behov genom kreativa uttryck. Anledningen till att jag målar, skriver, komponerar musik och spelar piano är för att det är utmärkta sätt att bli av med känslobruset utan att nödvändigtvis behöva vara i full kontakt med det.1

En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)
En av mina abstrakta tavlor (målad 2019)

Vi projicerar nämligen hela tiden vårt inre liv på vår omgivning vilket kan demonstreras med hjälp av olika “projiceringsövningar”. En klassisk projiceringsövning i grupp är att som terapeut lägga ut ett antal föremål framför gruppen och be var och en välja ett objekt. Sedan instruerar terapeuten gruppen att skriva en historia om föremålet. När gruppen skrivit klart sina berättelser instruerar han/hon gruppen att stryka över föremålets namn i berättelsen för att istället skriva in deras egna namn. Detta sista steg har terapeuten hela tiden hållit hemlig. Slutligen får var och en i gruppen läsa upp sin historia och i de allra flesta fall stämmer historierna överens med något som försiggår i gruppmedlemmarnas liv. Om det finns adekvat relationellt djup i gruppen kan man även låta de övriga medlemmarna ge feedback för att förstärka insikten om denna omedvetna process. Om det finns tvivel på huruvida det omedvetna sinnet finns eller inte så brukar dessa tvivel försvinna efter den här typen av övningar.

Psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg skriver i sin bok “Dynamisk Psykiatri” att han kunnat observera detta i Strindbergs skrivelser. Känner man till författarens psykosociala situation vid tiden för skrivandet av en bok kan denna avspeglas i skildringarna. Det här är något som naturvetenskapen förmodligen aldrig kommer kunna bevisa. Denna typ av fenomen är alldeles för subjektiva. Människan är subjektiv. Att försöka studera något subjektivt objektivt kan bara leda till att man kastar ut barnet med badvatten när man ska till att revidera gamla teorier. Nu är jag påväg in i ett sidospår som skulle kunna föra detta inlägg in på en helt annan riktning. Jag tror att det är dags att avsluta. 

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson
___________________________
1 Naturligtvis kan dessa kreativa uttryck också  bli dysfunktionella och istället bli en så kallad symptomneuros dvs. lösningen på en omedveten inre konflikt. Var den gränsen går sparar jag till ett annat inlägg.

Läs hela inlägget »

Jag har alltid varit intresserad av filosofi och under en period läste jag väldigt mycket Vedisk filosofi. Veda är hinduismens äldsta samling skrifter. Vissa av skrifterna uppskattas vara över 4000 år gamla.

Dessa texter diskuterar antik indisk filosofi och psykologi. Det var den gamle fängelsepsykologen Torbjörn Fjellström som inspirerade mig genom sin bok "Addiktologi - läran om bindningar". Ett begrepp som jag tidigt fastnade för var "antaḥkaraṇam" som på sanskrit betyder ungefär "det inre verktyget". Man skulle kunna kalla antaḥkaraṇam en antik indisk modell av psyket/sinnet.

Något i den vediska psykologin som jag alltid tyckt varit spännande är det som kallas "hjärtats knut". Detta kallas Arishadvarga eller Shadripu/Shada Ripu vilket betyder ungefär "de sex fienderna". Man skulle kunna säga att det är några "inbyggda" defekter hos människan. 

Jag skulle dock vilja börja lite avsides och skriva om något kallas Ahamkara, där "aham" betyder jaget och "kara" betyder ungefär "allt skapat". Ahamkara är tillsammans med
Manas, Chitta och Buddhi de delar som utgör antaḥkaraṇam. 

  • Manas (sinne) - kontrollerar viljan (sankalpa)
  • Buddhi (intellektet) - kontrollerar beslutsfattande
  • Chitta (minne) - styr minnet, alltså hågkomster och glömska
  • Ahamkāra (ego) - skapar ett jag

Ahamkara är vad som i spirituella/new age kretsar brukar kalla egot (ej att förväxlas med den freudianska termen). Ahamkara kallas ibland för "the false ego" och har vissa likheter med D. Winnicott's teori om det falska självet.

De allra flesta av oss har som barn en känsla av att behöva uppfylla sina föräldrars önskemål och förväntningar. Resultatet av detta kan enligt Winnicott vara upphovet till det falska självet, där "andra personers förväntningar kan få högre betydelse, och ligga över eller säga emot det ursprungliga självet".
 
Ahamkara anses dock vara ett resultat av den urgnista av gudomlighet som man anser finns inom människan. Andegnistan, som är den renaste perfektion har glömt sig själv och istället identifierat sig med kroppen och sinnet. Därför har vi en omedveten önskan att fullända kroppen och sinnet. Vilket inte går eftersom dessa två tidigare nämnda är fulla med begränsningar enligt veda. 

Vår tids kanske tydligaste bevis på att det falska självet existerar är våra profilbilder på sociala medier. Jag har ännu inte hittat en profilbild eller "selfie" som överensstämmer med hur personen ser ut i verkligheten. Då även inräknat kamerateknikens begränsningar.

Det ligger alltså i vår natur att vilja följa sociala regler och normer. Därför skapar vi denna skyddsbarriär mellan oss och omvärlden; "det falska självet". 
I Bhagavad Gita, Säger Krishna till Arjun att ahamkara måste avlägsnas - med andra ord, det bör underordnas herren. Anledningen till detta är att jaget inte är (kan inte vara) närvarande man befinner sig i ett tillstånd av ahamkara.

Vi hör detta ofta; släpp ditt ego, släpp egenviljan, släpp kontrollen, lämna över, lägg ner vapnen, släpp taget etc.

Som terapeuter och analytiker ställer vi oss förstås frågan: "är det falska självet sjukligt eller inte?". Ingen enkel fråga eftersom det finns så många olika sätt att bedöma sjuklighet. Jag brukar använda mig av några kriterier för att avgöra om ett beteende eller ett tillstånd kan anses vara sjukligt. Dessa är:

  • Negativa konsekvenser för en själv och/eller andra
  • Tvångsmässighet
  • Svårigheter att sköta ansvar och förpliktelser

När det kommer till psykopatologi (teorier om vad som är sjukt och friskt) använder jag ofta funktion som ett mått av hälsa/ohälsa och då framförallt förmågan att leva upp till sina egna (rimliga) åtaganden och förväntningar på sig själv. Jag anser att om ett beteende inte uppfyller minst två av dessa kriterier så kan man sällan prata om en sjuklighet. Vi människor må engagera oss i märkliga och ibland rent bisarra aktiviteter och beteenden, men vi får inte låta vår personliga idéer om vad som är rätt och fel påverka vår professionella bedömning och diagnostik.

Jag håller alltså inte med Krishna i att Ahamkara måste avlägsnas. Jag tror att det falska självet (när det inte når en sjuklig nivå) kan vara en vettig försvarsmekanism. Vi behöver våra masker. 

Ett exempel på det finner vi i gruppsykologin. En grupp går igenom olika faser där en av dem är en så kallad romansfas. Den välkände amerikanske psykiatrikern Scott Peck kallar denna fas för pseudogemenskap eller falsk gemenskap och jag föredrar den senare termen. När en grupp befinner sig i romansfasen visar medlemmarna upp sina bästa sidor, iakttar och korrigerar självet utefter vad man tror gruppen vill se. Gruppens medlemmar är till stor del i sitt falska själv.

Nästa stadie i en grupps utveckling är i de flesta teorier någon slags konfliktfas. När medlemmarna lärt sig tillräckligt om gruppen kan de sakta börja lyfta fram sina sanna själv. Det falska självet utgör en sköld bakom vilken vi kan retirera om det behövs och utgör således en trygghet. Jag citerar den kanadensiska psykoanalytikern Donald Caveth "we can't wear our hearts on our sleeves".

Resultatet av att medlemmarna börjar lyfta in mer av sina sanna jag blir ofta diskussioner, konflikter och intriger, men det är en del av utvecklingen. Efter ett tag går gruppen in i "sann gemenskap" där det finns meningsskiljaktigheter och ofta vitt skilda livsåskådningar, men också respekt och acceptans för olikheterna. Gruppen kan nu använda olikheterna som en resurs.

En grupp börjar ofta om grupputvecklingen emellanåt och hamnar i konfliktfas igen. Det kan vara ett resultat av att det kommit in nya medlemmar i gruppen eller så är det en följd av en ökande trygghet i gruppen och en tillit till medlemmarna. Som så mycket annat är grupputveckling som att skala en lök. Det finns flera lager och ofta vågar inte medlemmarna i en grupp lyfta fram vissa delar av sitt sanna själv första vändan. Då behöver gruppen gå ett varv till. Det är viktigt att vi som arbetar med grupper är medvetna om att detta är ett resultat av trygghet och acceptans. Det är lätt att tolka det som något negativt.

Mot bakgrund av dessa resonemang anser jag att vi behöver vårt falska själv. Don Caveth: "we can't wear our hearts on our sleeves". 
Sedan har vi förstås new age rörelsen som pratar om att avlägsna/släppa egot. Det ego man pratar om i dessa kretsar skiljer sig från Ahamkara i det att man ofta menar "egenviljan" och något som mer liknar "hjärtats knut" eller Arishadvarga, som jag nämnde tidigare. 

  • Lust och begär - kama
  • Ilska - krodha
  • Girighet - lobha
  • Högmod - mada
  • Bindning - moha
  • Avund - matsarya

Många av oss känner igen dessa från de sju dödssynderna inom kristendomen med undantag av den sjunde dödssynden; lättja.

Man kan fråga sig varför kristendomen vill förbjuda dessa ting. Värt att poängtera är att dödssynderna hänvisar till drifter som förknippas med djur. Det faktum att vi människor också "bara" är djur har inte varit så populärt under de senaste seklen. Den första som på allvar började prata om människan som ett djur var Sigmund Freud.

Inom vedisk psykologi och filosofi anser man dock att vi inte är våra kroppar. Vårt "sanna jag" kallas "Atman" och är en del av oss som är identisk med Brahman (världssjälen). Arishadvarga (hjärtats fiender) är det som binder oss till kroppen (Deha) och därmed hindrar oss från att nå moksha (frihet från återfödelse). Därför anser man inom vissa riktningar av hinduism att vi bör tillfredsställa kroppens drifter, önskningar och behov så lite som möjligt om vi vill komma närmare vårt sanna jag/själen/atman, vilket  skulle kunna förklarar varför tex. ingår i de allra flesta religioner.

Rent biologiskt och psykologiskt försvagar näringsbrist/fasta vår motståndskraft vilket innebär att våra försvarsmekanismer, däribland det falska självet, försvagas och vi har svårare att härbärgera våra "sanna" reaktioner, känslor och behov.

Så vad kan vi lära oss utav detta? Vi kan tydligt se att några av de mest grundläggande psykoanalytiska begreppen ofta har någon slags motsvarighet i religioner, skrifter, kulturer och myter. 

Freud döpte till och med vissa händelser och fenomen i den psykologiska utvecklingen efter grekiska myter. Oedipuskomplexet till exempel är döpt efter en grekisk myt. Frågan är bara vad som ger upphov till vad? 

Är de psykoanalytiska begreppens motsvarigheter i religion, kulturer och myter ett bevis på att psykoanalysen "har rätt"? Eller är psykoanalysen/psykologin en sofistikerad bortförklaring av övernaturliga ting, händelser och fenomen?

Vi bör nog inte stänga några dörrar...

Trevliga funderingar och dagdrömmar önskar jag dig!
//Mattias Ottosson

Läs hela inlägget »