2020

Vi är många från den äldre generationen och generationen med tegelstenstelefoner som oroas över ungdomar och unga vuxnas mobilanvändande. Nya telefoner har skärmtidsmätare inbyggda för att vi ska kunna hålla koll på oss själva.

 

Biologiska nackdelar

 

Eftersom det är ett rätt nytt fenomen oroar vi oss såklart för om det påverkar oss negativt, vilket jag tycker är en sund reaktion. Allt blir gift i för stor mängd och det gäller även skärmtid. 

  • Torra ögon. Ljuset från skärmar får dig att omedvetet blinka mindre.
  • Huvudvärk. Ljuset och innehållet du tittar på gör att ögonen hela tiden måste omfokusera. Detta gör dem trötta vilket ibland leder till huvudvärk.
  • Nack och ryggsmärtor eller "tech neck"


De allra flesta av oss tittar ner på telefonen vilket ger oss försämrad hållning och ibland ömmande rygg och nacke.

Åksjuka eller "cyber sickness"


En del av oss upplever rörelsesjuka eller digital åksjuka som det också kallas. Det tros utlösas av långvarigt "scrollande".

Sämre sömn


Många artiklar skräms med att mobilanvändande kan orsaka depression. Det är en sanning med modifikation. Ljuset från skärmar kan kan ge försämrad sömn vilket i sin tur kan leda till nedstämdhet, men det finns ingen direkt koppling mellan mobilanvändande och depression.
 

Det är ljuset som ställer till det mest för oss. För att undvika att på sikt utveckla nedstämdhet bör vi ta hand om vår sömn, men det är ju, som bekant, inte något nytt. Råd om sömnhygien dvs. att dämpa ljuset, stänga teven, varva ner etc. har funnits längre än våra smarta telefoner och dessa omfattas såklart av råden om sömnhygien de med.
 

Psykologiska fördelar
 

Nu vill jag röra mig bort från det biologiska och istället röra mig mot det psykologiska som faktiskt är mitt område. Det jag sammanfattat ovan är konsensus i de flesta vetenskapliga kretsar, men det jag nu ska skriva om är min egen hypotes.

Jag tror att dagens mobilanvändande har långt fler fördelar än vad vi tror. Livet kan ibland vara pressande, svårt och oroande så att vi vill söka olika sorters tröst och vila från vardagen. Här spelar tex. teve/film, spel, böcker, surfplatta, dator och mobiltelefon en stor roll.


Låt mig citera Psykiatern, psykoanalytikern och författaren Johan Cullberg:

"... Det som psykoanalysen kallat regressionen i jagets tjänst avser den tillfälliga och vederkvickande vila från verklighetens förutsättningar och krav som samtidigt också låter oss komma i kontakt med de inre källorna. I denna nödvändiga regression minskar vår känsla av ansvar och skuld samtidigt som vi upplever en förhöjd närvaro och existenskänsla.

Prototypen för denna upplevelse är den idealiserade fantasin om det förlorade paradiset som utgjordes av den första symbiosen med modern som den allgivande och barnet som det viktigaste objektet för hennes intressen. I princip är vi vid regressionen lika barnet när det med hjälp av sin tygtrasa eller "gose" går in i ett fantiserat övergångsområde mellan jag och icke-jag. I lekens värld kan det fritt och utan risk göra om verkligheten och anpassa den efter sig självt.

Att tillfälligt få vila från sin vardagsvärld och gå in i regression är således något som tillhör de grundläggande mänskliga behoven. Den människa som av olika skäl är utestängd från eller hämmad i denna behovsuppfyllelse kan reagera med olika psykiska sjukdomssymptom och/eller beroende." 
 

Jag tror att mobilen och sociala medier fyller en viktig funktion. Inte bara som regression i jagets tjänst utan också som en viktig del av vår fortsatta utveckling. Den snabba tillgången till information ger oss en mognare generation som är mer ansvarsfulla, reflekterande och vuxna som personer. 


Den snabba tillgången till regression i jagets tjänst gör också att risken för att utveckla en skadlig regression minskar. 



Regressionen i historien (ca 1950 till idag) 


Alla generationer har haft sin typ av regression och ofta blir dessa regressiva aktiviteter väldigt populära. Länge var det dans, musik och bio som var det mest populära, men dessa aktiviteter var ju inte tillgängliga hela tiden vilket innebar att man drack mer alkohol, rökte cigaretter och snusade för att försvaga gränsen mellan normalt medvetande och regression. De sistnämnda metoderna för regression är mer skadliga. Senare kom teven, tv-spel och freestyle. Dessa erbjöd längre och intensivare regression, men var också begränsade. Med tiden kom handhållna och batteridrivna spel som gameboy, bärbara datorer och så småningom även dagens mobiltelefoner.


Det är första gången i världshistorien som vi har ett sätt att nå regression så gott som var som helst 24 timmar om dygnet.



Möjliga konsekvenser


Det är särskilt intressant att ungdomar i Sverige idag dricker mindre alkohol än tidigare, dessutom har andelen unga som väljer att helt avstå från att dricka alkohol ökat enligt ett pressmeddelande från Stockholms univeristet.


Detta är en trend som har ökat, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Forskarna menar att det även verkar som att grupptrycket att dricka har minskat och att ungdomar mognar tidigare.


Skulle detta kunna vara kopplat till användandet av smarta telefoner? 


Sociala medier påverkar såklart också, och att det finns en ökad medvetenhet kring hälsa och träning. Dessutom umgås ungdomar mer med sina föräldrar.

Det vore förstås särdeles förmätet att anföra någon form av kategorisk kausalitet, men jag vill ändå föreslå att detta till stor del skulle kunna förklaras med hjälp av den ökade tillgången till regression i jagets tjänst. 


Enligt en av forskarna finns det också tecken på en tidigare mognad av ungdomarna jämfört med tidigare generationer. Enligt honom verkar de mer ansvarsfulla, reflekterande och vuxnare som personer.


Det är förstås många faktorer som spelar in i denna förändring, men jag skulle vilja lyfta fram regression som en av de viktigaste. Den ger oss ett "andningshål" i tillvaron som gör att vi lättare och snabbare kan hantera frustrationer. Detta gör att när vi väl kliver ut ur regressionen är vi mer närvarande och har bättre förutsättningar för att agera nyktert. Tänk kvalité framför kvantitet. 



Allt blir gift i för stor mängd


Regression en psykologisk försvarsmekanism. Det är en slags inre "kompromiss". En del av den frustration som deflekteras med hjälp av mobilen kommer därför behöva få ett utlopp så småningom. Här fyller träning/sport och kreativitet en stor roll. Vid sidan av att vara en effektiv väg till regression kräver dator-/tv-/mobilspelande ofta stor kreativitet vilket utgör en utmärkt kanal för frustration och allmänt känslobrus att förskjutas och sublimeras dvs. omvandlas och bearbetas utan att vi för den skull behöver komma i kontakt med det latenta ursprungliga innehållet.

Jag tror att mobiltelefonen är och kommer att bli en stor del av vår utveckling som art.

Som jag nämnde tidigare så blir allt gift i för stor mängd. I den destruktiva regressionen blir förnekandet av omvärlden och flykten från denna ett allt viktigare moment. Även om det innebär destruktion av den egna personen och skada för andra. Det är inte längre frågan om en, i vidaste och allvarligaste mening, en lekfull regression. Det handlar istället om en rad beteenden som har dödssökande innebörder (utan att för den skull behöva vara självmordshandlingar). Först om vi förstår att det i handlingen ligger en ofta omedveten önskan att utplåna, döda en aspekt av sig själv eller av omvärlden, kan vi förstå varför det som vi uppfattar som oförnuftigt beteende är så svårt att påverka med rationella argument. Jag vill dock påstå att de flesta av oss regredierar på ett förhållandevis sunt sätt. 



Kontaktförmåga och allmänt hyfs


Som gestaltterapeut vill jag dock skriva några rader om kontakt. Med kontakt menar jag precis vad ordet betyder dvs. att vara i kontakt med något. I det här fallet syftar jag framförallt på kroppen. Jag tycker mig se att kontakten med kroppen ökar i och med att mindfulness, yoga och liknande aktiviteter ökar i popularitet. Vi behöver dock prata mer om kontakt.

Att hitta balansen mellan regression och kontakt medvetandegör dessa processer vilket ger oss större valmöjlighet. Vi märker när vi inte är i kontakt och kan då (om vi vill) föra tillbaka uppmärksamheten och till upplevelsen här och nu.


Jag tror att om vi kan utveckla vår förmåga att vara i kontakt med upplevelsen här och nu och samtidigt ha tillgång till regressionen i jagets tjänst kommer vi ta ett nytt kliv framåt i evolutionen, alkohol, droger och annan form av destruktiv/dödssökande regression kommer bli mindre nödvändiga. (kanske aldrig försvinna helt dock) 


Allmänt hyfs och respekt kommer dock inte automatiskt. Vissa terapeuter menar att mobilerna förstör våra relationer. Jag tror inte att det är mobilens fel, men låt den ligga i fickan när du och din partner är på restaurang eller på fiket med dina vänner. Om du har ett behov av kontakt med din partner eller dina vänner vid vissa tillfällen så prata om det. Kom överens om vad som gäller och våga be någon lägga ifrån sig telefonen. Det är dina behov och således ditt ansvar. Att sitta och bli frustrerad utan att säga något är också ett val. 


Vad tror du? Kommentera gärna. 


Allt gott så länge, 

Mattias Ottosson 

 

Läs hela inlägget »

Det slog mig just att jag inte har presenterat mig ännu. Jag har funderat på det fram och tillbaka och funderat på om det fyller något syfte. Från början var tanken att bloggen skulle vara mest för mig själv, men nu när jag vet att jag har läsare har frågan på nytt väckts. Jag har bestämt mig för att avstå. Det gör jag för mina patienters skull och jag tänkte ägna detta inlägg åt att förklara hur jag menar. 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg "missbruk av överföring" så matchar vi automatiskt nya människor mot våra inre objekt ("inbyggda" versioner av människor som format vår personlighet). Vi bygger ihop nya människor ungefär som ett pussel. Vi hittar en bit (från någon av våra inre objekt) som ser ut att passa och bygger ihop en inre version av personen. Oftast stämmer bilden hyfsat bra och behöver bara finjusteras lite, vilket vi gör utifrån fakta om personens liv och umgänge.

Med en terapeut är det väldigt speciellt eftersom du ska lägga en stor del av dig i händerna på en person som du inte känner. Vi terapeuter berättar inte heller så mycket om oss själva. För att bemästra denna situation så den inte utlöser ångest blir det extra fart på det här inre matchningssystemet och det fenomenet brukar vi kalla överföring. Det är en viktig del av all psykoanalytisk terapi eftersom det är genom överföringen vi kan komma åt de allra tidigaste och djupaste neuroserna.

Om jag skulle presentera mig i någon större detalj så skulle jag alltså kunna försvaga effekten av terapin för en eventuell patient som kollar upp mig innan han/hon tar ett beslut om att gå hos mig.

Vi som arbetar psykoanalytiskt vill alltså alltid bibehålla ett visst mått av "abstinens" dvs. vi vill inte berätta allt för mycket om oss själva. Dagens psykoanalytiker kan dock släppa in lite av sin personlighet i terapin utan att det påverkar särskilt, men terapin handlar ju om patienten så vi vill gärna hålla fokus där såklart. Därför kanske vi för tillbaka uppmärksamheten till patienten själv istället för att svara på frågor om oss själva.

Det jag kan säga om mig själv är att jag heter Mattias Ottosson och är grundare av Östersunds terapicenter. En paraplyorganisation vars vision är att erbjuda rehabilitering och hälsovård utifrån en holistisk människosyn. Jag är socialpedagog i botten med vidareutbildningar inom psykologi och terapi. Jag var till en början specialiserad på beroendevård, men har med tiden gått över mer och mer till psykoanalysen. Jag är just nu medlem i och kandidat vid det internationella sällskapet för applicerad psykoanalys (ISAP). Jag är också medlem i IHG (International Hypnotists Guild) och ICBCH (International Certification Board of Clinical Hypnotherapy). 

Jag driver också en utbildning i samarbete med IHG och ISAP. 

Det var allt jag hade att säga/skriva om det. 

Mvh Mattias

Läs hela inlägget »

Ett utav de fenomen som ofta sopas under mattan idag är överföring. Vi vet ju alla att det tar tid att lära känna en människa. Det finns par som varit tillsammans flera år och fortfarande lär sig saker om varandra. Kanske är det inte förrän det uppstår en kris som vi får reda på vilka som är våra vänner och inte?

 

Men faktum är att vi människor gärna vill ha en aning om vem en person är så snabbt som möjligt. I sin mest grundläggande form handlar överföringen om att skanna av människor för att avgöra om de är vänner eller fiender. Vi skannar av och matchar nya människor mot de som redan finns i “minnesbanken” för att avgöra detta. Vi gör det i allt mer detaljerad form tills vi har fått en helhet. Detta går vanligtvis väldigt snabbt, men bilden av personen förfinas och uppdateras såklart med tiden. Hur vi kategoriserar människor beror alltså en hel del på vår uppväxt och de människor som fanns runt om oss då. Vanligtvis symboliserar en av personerna med föräldrafunktion trygghet och den andra en ledare. Den sistnämnda behöver inte vara en av föräldrarna utan kan vara en fotbollstränare, lärare, mor- och farföräldrar etc. Det kan också i mer sällsynta fall bli ett äldre syskon.

 

Många kriminella narkomaner saknar en närvarande fader. Det finns ofta tillbakahållna och ibland omedvetna känslor av sorg och längtan i förhållande till denne förlorade förälder. De hamnar ofta på behandlingshem förr eller senare och på de kliniker där man tillämpar abstinensvård dvs. icke-läkemedelsassisterad beroendevård blir de extra sårbara. Det är en speciell situation för den som har bestämt sig för att ge livet som nykter en chans. De behöver både trygghet och ledarskap under sin behandling. Ofta finns där någon beroendeterapeut som står till tjänst med ledarskapsbiten. Tryggheten blir ofta husmor, medlevare och/eller administrativ personal. Terapeuten blir oundvikligen också objekt för patientens förskjutning av längtan efter en förälder med fadersfunktion.

 

Roberta Ann Shechter, Doktor i socialt arbete skriver följande i sin essä "Recapturing the Lost Father":

 

"Faders-överföring ger en röst åt libidinösa önskningar, överjagsrädslor och otillfredsställda utvecklingsbehov som patienten associerar till sin fader. Terapeutens kön har ingen inverkan på denna förskjutning. (...) Faders-överföring kategoriseras efter dess utvecklingsfunktion: fader, objektet för oedipal längtan, ett känslomässigt tillstånd av överförings-villighet; fader, den oedipala räddaren, möjliggörare av separation; fader, den falliska identifikationens fokus…"

 

Om terapeuten som blir objekt för överföringen har kunskap om detta fenomen kan han använda den som ett kraftfullt verktyg att bearbeta mycket djupgående och tidiga neuroser hos patienten. Det vanligaste är dock att behandlaren, som ofta bär på egna obearbetade infantila neuroser, missbrukar överföringen. Det är nämligen inte ovanligt att patienten på ett omedvetet plan längtar så mycket efter en fadersgestalt att han/hon idealiserar terapeuten som då nästan blir som en gud för patienten. Detta kittlar terapeutens egna frustrerade behov av beundran och validering såväl som eventuell maktorientering. Det är tyvärr inte många som klarar av att hantera detta.

 

Jag ser det inom stora delar av den privata beroendvården vilket jag tycker är djupt beklagligt eftersom det är skadligt för patienten. Beroendeterapeuter som skapar följare istället för självständiga människor, som umgås privat med patienter, som blandar in behandling i utbildningen. Jag hoppas att detta beror på okunskap och att terapeuter gör det omedvetet.

 

Om du läser till terapeut, bli inte en sån terapeut.

 

Mvh Mattias Ottosson
Behandlingspedagog, cert. hypnoanalytiker

Läs hela inlägget »

Vem vill ner i såren och gegga runt? Vi människor är förprogrammerade att vilja undvika smärta. Minsta motståndets lag är det som gäller. När vi bodde på savannen var det användbart, men frågan är hur användbart det egentligen är i dagens samhälle.


Låt oss backa bandet tillbaka till vår födsel.
Vårt första möte med yttervärlden är traumatiskt. Det är dock viktigt att förstå att hjärnan på detta stadie är högst rudimentär och kan inte skilja ut upplevelsen av sig själv från upplevelsen av omvärlden. Det vi upplever är ren smärta i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop så att det ena mycket väl skulle kunna representera det andra. Vårt försvarssystem som ska tala om för oss att något är fel slår bakut. Sedan får vi bröstet och den kroppsvarma och näringsrika mjölken rinner ner i strupen och tänder en liten glöd av värme i magen för allra första gången i våra liv. Det som tidigare var smärta är nu istället ren njutning i en ocean av sinnesintryck där allt flyter ihop och det ena lika väl skulle kunna symbolisera det andra. Så småningom börjar barnet kunna skilja ut sig själv från bröstet och förstår att det inte tillhör henne. Bröstet blir då ett “gott objekt” som skänker barnet trygghet och frigör det från frustration.


Därför har de allra flesta av oss en impuls att söka lösningen utanför oss själva när vi blir frustrerade vilket är bra utifrån ett flockperspektiv. Vi är starkare tillsammans. En del av oss söker dock mer än andra efter lösningar utanför. Speciellt de som växt upp i dysfunktion kan hitta på rätt avancerade luftslott som utlovar total behovstillfredsställelse och frihet från frustration. Vi söker alltså fortfarande bröstet. 


Många som lider av ätstörningar förhåller sig till mat på det sättet. De kanske fantiserar om att någon kosthållning, maträtt, godis eller dryck som ska ge stor tillfredsställelse och/eller lösa alla problem, men som sällan lever upp till förväntningarna. Istället känner man besvikelse, skam och/eller självförakt efter att man haft sin "matorgie". Som vi vet kommer ätstörningarna allt som oftast med depression och ångest. Har man växt upp i en dysfunktionell familj med komplex traumatisering lider man i regel redan innan ätstörningen utvecklas av depression och/eller ångest. Ett inre känslomässigt tryck som ger upphov till melankoliska och nervösa symptom som i sin tur löses genom en självmedicinering med mat (hetsätning, bulimi) och/eller paniska kontrollbeteenden i förhållande till mat (anorexi, ortorexi). Det är som ett stort svart hål i bröstet som suger efter något som man inte alltid vet vad det är.


Det är många diagnoser som har sitt ursprung i komplex traumatisering. En del ADHD symptom kan också ha sitt ursprung i en dysfunktionell uppväxt. Jag kallar det då “hysteroid pseudo attention deficit hyperactivity disorder”. Pseudo betyder “falsk” på gammalgrekiska och hysteroid betyder att det är psykiska problem (trauman till exempel) som tar sig fysiska uttryck. “Sann ADHD” är, som bekant, en neuropsykiatrisk funktionsvariation och har sin orsaksförklaring i gener och biologi. Det är vanligt att barn med falsk ADHD blir diagnostiserade med sann ADHD. Hos dessa patienter brukar medicinering vara i stort sett verkningslös. Man brukar se en förbättring i början, men den är sällan ihållande. Samma sak brukar vara fallet vid hysteroid pseudopsykos. Dessa patienter svarar vanligtvis dåligt på medicinering med neuroleptika.


De som lider av falsk ADHD blir ofta frustrerade över att medicineringen inte fungerar som de förväntar sig. För som jag nämnde tidigare söker dessa patienter något utanför sig själva som ska lösa problemen.


Näringsterapi anser jag vara en vanlig fallgrop eftersom den (oftast) utlovar frihet från symptom på ett enkelt sätt (enkelt i förhållande till att uppleva den sanna smärtan). Ät lite vitaminer och mineraler i kombination med en koständring så blir du frisk. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt kritiserar näringsterapin i sig. Den har sin plats i den holistiska människosyn jag har och jag har många kollegor som framgångsrikt behandlar patienter med näringsterapi. Det jag säger är bara att näringsterapin, på ett nästan omedvetet plan, kan bli ett sätt att slippa titta på våra djupa känslomässiga sår.

Det kanske kan vara värt att reflektera över?
 

Läs hela inlägget »